Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 55
utläsa Dietrichsons eget demokratiska konstprogram, och Snoilsky
har troligen gjort det. Men därtill kom en annan impuls, som
verkat i samma riktning. »Herrars och prelaters» fiende har
Savonarola för skalden framstått som en personifikation av den folkligt
nationella friheten, en upprätthållare av den republikanska
medborgerlighet, vari han sedan poemet om Michelangelo sett sitt
samhälleliga ideal. I denna tyrannhatande fristat, där konstnären
»värnat sitt Florens med ljungande skott», hade Snoilsky sålunda funnit
motsvarigheten till Rydbergs antika Melos, där konsten spirat ur
landets egen mylla. Och jag skulle tro, att skalden i denna syn på
den nationella konsten ytterligare stärkts av den Nero-essay
Rydberg publicerat i Romerska kejsare i marmor och som Snoilsky i
början av året omläst i Romerska dagar. Jag anför en betecknande
programpassus:
En utifrån hämtad konst har något, som stöter folkkänslan
tillbaka: massan förnimmer dunkelt, att man med denna införsel gjort
henne själv och hennes outvecklade anlag orätt. Hos några varder
känslan till en misstanke, att konsten är den sedliga enfaldens fiende;
de fleste uppfatta henne som en leksak för de rike och förnäme. Och
medan fint öga kräves för att upptäcka hennes otvivelaktigt förädlande
inflytelse, låter det sig icke neka, att hon vidgar klyftan mellan
folklagren, giver deras odling till höjdpunkt och innehåll en olikhet, som
ej är sund, bland sina dyrkare skapar ett slags kännare och
läckermunnar, som just icke äro skönare företeelser än de gastronomiska,
och stundom även släppar hågen för samhällslivets arbete.1
En sådan estetisk fråssare var nu Nero — skönheten var och
förblev för honom endast blomsterkransen kring lustarnas bägare —
och en sådan fråssare är också Lorenzo. Det är f. ö. icke
uteslutet, att inledningssången Hos Lorenzo även influerats av Rydbergs
poem Nero och ljungelden, intaget i Dikter 1882. Mot sångens första
version hade nämligen en del invändningar rests av Estlander,
varefter den grundligt omarbetades och detta just på nyåret 1883, då
Snoilsky mottagit Rydbergs diktsamling. I varje fall finnes mellan
dessa stycken en inre förbindelse, som kan motivera en
sammanställning. Det ena är alltså en fest vid Arno, det andra vid Tibern,
men i båda fallen är det utmanande symposier under Afrodites
eller Eros’ hägn, där Hellas’ ljusa livskonst, den nakna fria
skönheten, satts i högsätet. Firenze blomstrar under mediceisk spira
1 Skrifter IX, s. 130.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
