Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 73
den senare dikten en riktigare uppfattning av Michelangelo. Det
kan anmärkas, att raderna om Nattens allegoriska gestalt, »i
drömlös hvila domnad, i hopp att aldrig vakna mer en gång»,
förmodligen äro en återklang av den dikt skulptören själv lagt i hennes
mun: »pero non mi destar». Och i de följande stroferna återges
konstnärens stämning, då han kände döden nalkas: varken målning eller
bildhuggeri hade förmått skänka frid åt hans själ. I denne
svårmodige skapare — ej längre i den vredgade triumfatorn — ser
Snoilsky nu en besläktad ande. Det är skaldens egen känsla av
konstens vanmakt, som fått en gripande utformning i dessa
vemodigt sköna strofer, vilka nästan ljuda som en förklang till Ibsens
Når vi döde vågner:
Han vittnade att konsten aldrig bringat
Till ro hans andes längtande begär;
Att qval, som han i marmorns lugn betvingat,
Afskuddat stenen, nu då qväll var när.
O, hvad är konsten, då dess aldra störste
Fann den så tom, så full af brist och svek,
Och dömde Ödmjuk inför Lifvets Förste
Så värdelös sin egen skaparlek? —
Är det måhända mer än tillfällighet, att denna vanmaktsbikt
närmast följes av poemet Misericordia (22 mars), vars fyndiga
uppslag fått ett förbluffande torrt och oinspirerat utförande — en
levande erinran om tendenspoesiens faror för skalden. I motsats
till Warburg förstår jag således mycket väl, att Snoilsky var
beredd att utesluta denna dikt ur samlingen. Mitt i Florens’
gatu-vimmel skymta Misericordias svartmaskerade män, ordensbröderna
som i tur och ordning utföra sin kristliga tjänargärning, och i detta
samfund ser nu skalden ett om än svagt och bristfullt förebud om
den ljusa tid, som mänskligheten bidar:
Då fritt man tjenar, efter öppet val.
Barmhertig utom tur och ordningstal,
Då en är lik en annan,
En broder — äfven utan mask för pannan.
Liksom i I främmande drägt längtar skalden också här efter den
stund, då den förnedrande masken kan falla och det sociala
jämlikhets- och broderlighetsriket förverkligats. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
