Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 Henry Olsson
Ett sällsynt gripande och inspirerat stycke är däremot Snoilskys
nästa dikt Stenbock vid svarfstolen, skriven den 29 mars. Rent
fascinerande är inledningsstrofernas skildring av den fångne
fältherren, som undan frätande tankevånda och mörk förtvivlan flyr
till svarvstolens sköra skaparlek. Och medan frosten liksom i
tävlan ritar sällsamma mönster på hans ruta, växer ur sniderierna
fram en drömmarnas leksaksborg, en återuppstånden bild av det
grusade Sveavälde, som en gång byggts av Karlar och Gustaver
och sammankittats med folkets möda och blod. Fången lever i
illusionernas fantasivärld. Men in i denna faller nu plötsligt en
hoppets stråle. Kung Karl skall med sin här tåga över Sundets
nyfrusna isbrygga, han har övervunnit det smygande lömska
förtalet och kommer för att trycka den gamle Måns Bock i sin famn,
redan hör fången bataljonernas taktfasta tramp utanför kastellet.
Hör, trummor och valdhorn! Han känner igen
Den marsch, som klingar ur dimma:
För Dalarnes gossar han diktade den
Vid Narva en gryningstimma.
Men det hela är en drömbild, i nästa stund har hans luftslott
störtat samman med de regnskurar, som bryta upp Sundets istäcke,
och det enda som återstår honom är svarvens elfenbensborg med
sköldprydda tinnar.
Som Böök påpekat, har poemets bild av resignerad maktlöshet
sin rot i en motsvarande stämning hos skalden själv, vilken
kommit honom att betrakta dikten som en konstfärdig lek utan allvar
och betydelse. »Den som känt ångesten, nödvändigheten att
inskrida, så starkt som Afrodite och Sliparen förråder det, för
honom måste det mer än en gång ha känts bittert att icke på
ett verksammare sätt, i handling, förmå sätta sin kraft in på
samhällslivets valplats». Själva utgångspunkten förefaller mig riktig,
men jag vill dock försöka en avvikande och något mera fixerad
tolkning. Den vanmaktskänsla, som vibrerar i poemet, är nära
besläktad med stämningen i den tidigare / San Lorenzo och tolkar i första
hand skaldens skepsis mot sin egen dikt. Den grundar sig på det
faktum, att han trots intensiv strävan icke lyckats nå fram till
den enkla form, som tusenden förstå, ej heller med sina lyriska
småstycken mäktat göra den insats i stor och ingripande stil han
avsett. En viktig del av programmet hade därmed alldeles måst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
