Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 Henry Olsson
mareks Preussen», skriver han om tidens segrande makter till
Estlander juli 1887. Men han kände sig även i övrigt som en främling i
tiden, bortstöttes av dess böjelse för materialism och skepsis och
pinades av den växande likgiltigheten för andliga värden: sången
vore icke som den borde en nationens viktiga angelägenhet, dess
sköldborg och tröst. Och om han under hela 80-talet oroats av det
Bismarckska hotet mot liberalism och parlamentarism, är han efter
hemkomsten till Sverige minst lika upprörd över radikalismens
undermineringsarbete. Hade han 1889 med bestämdhet väntat en
kulturförödelse i stil med 1789, talar han 1893 som direktör i Svenska
Akademien om tidens höststämning, »den vind, som blåser kulen i
seklets afton». Hans fruktan för världskrig och världsundergång
har i själva verket varit lika intensiv även sedan den sociala
sam-vetsoron släppt honom. Riktigast är väl att säga, att tanken
på en världsskymning legat Snoilsky i blodet och att han som en
annan olyckssiande Kassan dra ständigt sett faror och hot dyka
upp vid horisonten. I vissa ögonblick kan han komma en att
tänka på konung Phineus i Per Hallströms novell Ungdomsskeppet,
som icke såg »nuets skönhet och nuets kraft att ta upp striden
mot alla öden och alla tider», endast döden och förintelsen, som
kommo festerna att stanna av i tomhet, lyrorna att hänga stumma
på väggen och deras strängar att brista. Det är dock först i
Snoilskys nästa diktsamling, som strängarna verkligen brista — i
avskedsstunden ljudande skönare och djupare än förut. Först i denna
samling kommer nämligen den sociala pessimismen till fullt
utbrott och framstår i hela sin vidd den olösliga konflikten mellan
samtidsdiktens indignationsskrin och Snoilskys aldrig övervunna
formskrupler, men analysen av denna senare diktning — har här
av utrymmesskäl måst utelämnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
