Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snoilskys tidigare sociala diktning. Av Henry Olsson - Diktningen (1882-83)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys tidigare sociala diktning 95
delbara strävan har varit att för de lyckligt lottade predika
rättvisans och broderlighetens idéer, och detta har han i sin diktsamling
också förverkligat. Man kan som hans sociala grundtanke under
den just tillryggalagda poetiska etappen uppställa hans uttalande
till Lagerberg 29 okt.: »bort med den poesi, som blott vill vara till
för sin egen skull, men högt på skölden den, som ej försmår att
lefva sin tids lif, som framförallt har ett ord för de svaga, de
vanlottade i denna verld», och godtager man detta som hans sociala
program, synes han mig också ha genomfört sina intentioner. — Däremot
har jag redan antytt, att han icke lyckats förverkliga sin folkligt
poetiska orientering, Onkel Adam-idealet, men detta synes mig snarast
ha gått ut över den nationella, i viss mening traditionalistiska
delen av hans program. Ty om skalden hos de högre klasserna velat
inskärpa medlidande, har han för de lägre klasserna — så
förefaller det åtminstone — velat framhålla vikten av fosterlandets
försvar. Att bli den folkets skald, som tusenden älska och
förstå, har för Snoilsky inneburit skyldigheten att rycka upp nationen
och egga den till enig samdräkt kring lösensordet: reformer och
försvar. Men innan hans position var vunnen och hans litterära
basis grundmurad, har också en bestämd uppslutning på den
nationella linjen synts honom lönlös.
Det var de hotande tidstecknen, som kommo Snoilsky att bli
en social förkunnare. Det förefaller mig dock vara en ensidig
inskränkning att som enda drivkraft anföra hans revolutionsskräck.
För det första hade han givetvis en stark positiv övertygelse om
sitt programs riktighet, ett oförnekligt socialt sinne. För det andra
berodde hans fruktan ingalunda uteslutande på det hotande
revolutionsspöket. Snoilsky hade i flera avseenden en dyster syn på
utvecklingen. Norska frågan och försvaret vållade honom en djup
oro, och som jag i det föregående visat ha icke sällan dessa bekymmer
varit drivande faktorer i hans diktning. »Sedan många år tillbaka
ser jag Nordens framtid i mörka färger», skriver han till Topelius
juni. 1887. Man kan tillägga, att hans uppfattning av den norska
frågan — där han f. ö. stått vännen Wikblad mycket nära —
baserade sig på intryck från flera officiella besök i Norge och att
pessimismen visst icke varit ogrundad. Alltmer koncentrerades dock
hans farhågor kring decenniets allmänna politiska kurs och kring
reaktionens katastrof risker. »Finnes det något i verlden som jag
hatar in i den minsta fiber af hela min varelse är det . . . Bis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
