Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. II. Av Erik Neuman - Författaren till Engelbrektskrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 Erik Neuman
N:o 2 har biskop Tomas som utfärdare. Man kunde ju tänka
sig, att han i egenskap av medlem av riksrådet av detta förordnats
att i högsta instans döma i målet1. Mot detta antagande tala
emellertid diplomets uttryck »thet tvi giör dom waart ämbite widh
Waar-dunge» och (att käranden kommit inför biskopen) »vpå ihingeno»,
vilka tillsammans tyda på en biskopens ordinarie domsförrättning.
Det måste då (eftersom domen ej avkunnas i domkapitlet), röra sig
om ett vanligt biskopsting. På ett sådant avdömdes förutom alla
mål mot klerker också vissa mot lekmän, nämligen religionsmål,
menedsmål, äktenskapssaker, testamentsfrågor [?] samt ockermål.2
Ha vi i detta fall, där parterna voro lekmän, att göra med något
dylikt? Ja, uppenbarligen med ett ockermål. Detta framgår till
full evidens av de bägge vittnesmålen om att låntagaren på sitt
för 44 marker pantsatta gods ej uppburit mer än 20. Detta
förhållande, som verkar ganska upprörande t. o. m. på en
nutidsmänniska, måste ha gjort det än mer på människor, tillhörande en tid,
då det från kyrkligt håll var strängt förbjudet att taga någon som
helst ränta på utlånade penningar3, och då avkastningen av såsom
pant för lån lämnad jord obönhörligen skulle fråndragas lånesumman.
Visserligen hade det på en del orter, särskilt i Stockholm, på
1400-talet blivit mycket vanligt med ränta4, men hur strängt förbudet
av biskop Tomas upprätthölls, se vi av domen, som förutom själva
jorden tilldömer låntagarens arvingar så mycket, som det kan bevisas,
att långivaren och hans arvingar uppburit utöver lånesumman.
Om biskop Tomas också ej avdömt målet å riksrådets vägnar
och skrivaren alltså ej av denna anledning ställts till hans
förfogande, så är dock biskopen onekligen en av de mera betydande
inom rådet, varför det näppeligen innebär något förvånande, att
han vid förfall för sin egen skrivare fått disponera rådets. F. ö. är
det ju möjligt, att resan till biskopstinget kombinerats med något
av rikets råd givet uppdrag, som krävde, att rådets skrivare trädde
i funktion.
utskrivna av honom, 1) Långholmen 1435 n/s, Ärkebiskopen och allt rikets råd
utfärda frälse för Erik Nilsson, 2) Tälje 1438 3%, Rådet instiftar Nådendals kloster
och skänker en gård till dess underhåll. Detta senare torde vara utskrivet av
någon munk eller annan klostrets intressent (intressesynpunkten).
1 Jfr E. Hildebrand, Svenska statsförvaltningens historiska utveckling
(Stockholm 1896), s. 141.
2 E. Hildebrand, a. a., s. 195 f.; H. Hildebrand, Sveriges Medeltid III,
s. 864 ff.
8 H. Hildebrand, Sveriges Medeltid I, s. 976 f.
4 H. Hildebrand, a. a., I, s. 979.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
