Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 Victor Svanberg
Det kunde ofta hända att Börje var tyst långa stunder; han brydde
sig synbarligen icke om att tala, utom när han egentligen hade något
att säga. Marianne hade därför tid nog att gå och fundera på hur
hon skulle börja.
Marken var fuktig, här och där lågo gulnade löv. Luften var
fylld med lukten av multnande blad, men den var ren och kall; då
och då kom den strykande, med en fläkt av sälta och tång.
— Men, hör du, borde vi inte resa och hälsa på din mor? sade
Marianne till sist.
Börje såg hastigt på henne med den skarpa, lugna blick, som var
honom egen.
— Vad skulle vi där? sade han torrt.
— Men du kan väl tänka att vi måste bli bekanta!
— Varför det?
— Hon är ju din mor.
— Men hon är inte din.
Marianne teg ett ögonblick. Tvärheten i hans sätt gjorde henne
tvehågsen, och hon såg på honom med denna bedjande tårfyllda blick,
som hon kunde få för det allra minsta.
— Men Börje, varför vill du inte? sade hon.
Han märkte att han gjort henne ledsen.
— Det skall jag säga dig, svarade han milt, ni två skulle inte
förstå varandra. I ären så olika.
— Hur menar du? sade hon skyggt.
Börje måste tiga en lång stund. Han kunde icke säga att
modern skulle anse Marianne för en onyttig grannlåtsdocka, han kunde
icke säga att det skulle pina honom ända ned i hjärtrötterna, om han
skulle se dessa två — som han höll mest av i världen — träffas,
endast för att med varje ord väcka en tillväxande, hemlig ovilja emot
varandra. Han kunde icke säga, att om han såge dem så tillhopa,
skulle hans tillgivenhet kanske nödgas välja mellan dem.
— Min mor är en vanlig gammal bondgumma, sade han sakta,
jag håller av henne, därför att hon är min mor, men för dig kan hon
naturligtvis icke bli något.
— Skola vi då inte nu ha allt gemensamt?
Marianne hade ingen aning om hur hon plågade honom.
— Jo, allt det som nu är, svarade han, men allt det som har
varit kan man aldrig få gemensamt — jag menar den tid, då man
ännu icke kände varandra; och till den tiden hör mor (s. 89 f.).
En läsare, som med denna vackra lilla episod ur sjätte kapitlet
i minne läser sjunde kapitlets anklagelse mot Marianne för
likgiltighet, måste fråga sig, hur en så fatal lapsus är möjlig i ett verk
av en så samvetsgrann diktare som Ernst Ahlgren.
Om förebråelsen för främlingskap åtminstone vore gjord före
skildringen av det ängsliga försöket att »ha allt gemensamt», så vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
