Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 209
under samvaron med Quillfeldt. — Pål och Marianne, som »båda
voro frusna och båda tyckte om värme» (s. 208), utveckla
skymningsstunderna vid brasan i Mariannes rum till en ren kult —
eldsdyrkan kallar Börje den.
Musiken var ett annat föreningsband i verkligheten såväl som
i romanen. Pål spelar för Marianne efter gehör melodier
»genom-vävda av hans minnen». Dessemellan berättar han, sittande kvar
vid pianot, och »då föreföll det henne som hade skymningen endast
varit en kappa han slagit omkring henne, medan han förde henne
genom vindlande mörka gångar, tills han plötsligt slog kappan åt
sidan och hon såg framför sig detta brokiga liv några minuter —
det var som att leva sig in i hans förflutna» (s. 208). — Det är
vackert, ovanligt poetiskt hos en realist som Ernst Ahlgren. Men
som det ofta händer är hennes dagboks osökta uttryck i sin
omedelbarhet långt intensivare och mycket mer gripande. Hennes
våldsamma naturs behov av gränslös hängivenhet har sällan tagit
sig ett så rörande uttryck som i följande rader på halvlitterär
engelska: I could behold a wellknown face at the side of the piano,
when that face is kind the world is bright; I can wish no möre:
I am happy (27 nov. 1878).
Hur mycket en blick kan säga är ett älsklingstema i romanen.
Längst går bikten i schackspelsepisoden, som jag förut citerat.
Fortsättningen lyder:
Nu kunde tiden få stå stilla. Nu fanns det intet att längta efter,
intet att sakna, intet att åtrå. Nu fanns det ingen framtid, intet
förflutet — ingenting annat än detta enda, som uppslök allt, allt annat.
Att tänka sig en tid efter denna skulle varit helgerån. Det fanns
blott detta nu. Ögonblicket! Hon förstod honom som aldrig förr.
Och vad var hela världen emot det, att han satt där mittemot henne
— att hon skulle se honom i morgon, i övermorgon, alla dagar! Det
var nog, det var övernog!
I tystnad . . . oberört av ord ... A, det var för detta hon
älskade honom; för detta som gav honom kvinnans tillbakadragenhet,
detta noli me tangeri! Hon kände det alltid som skulle han spritta
tillbaka för hennes vidrörande. När han tog henne i hand var det
på ett motvilligt sätt, mjukt, lätt — en smekning, som knappt
snuddade vid. Det var en osäkerhet, en känslighet, som skulle en enda
skiftning i själslivet kunna ge en elektrisk stöt.
Man kallar det kärlek och gifter sig på det, ljöd det genom
hennes minne med hans uttrycksfulla röst . . . Kärlek? Å, det ordet
var plumpt och grovt. Det fanns inte ord för detta.
14 — 31108. Samlaren 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
