Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 Victor Svanberg
— Men jag skall göra dig matt, ta mig f-n ska jag inte göra
dig matt! lovade Börje med sin istadigaste seghet.
Och så kunde Pål sitta där lika tålig igen, tillbakalutad i stolen,
med ögonen följande Mariannes händer, medan hon arbetade på något
broderi eller dylikt.
Det var en kväll, strax efter jul. Börje satt i soffan med
armbågarna på bordet, huvudet mellan händerna och blicken på
schackbrädet; bredvid honom Marianne, sysselsatt med sitt arbete, och mitt
emot honom Pål, vårdslöst på sidan av stolen, med armen över dess
ryggstöd, huvudet tillbakakastat och pannan i handen, så att ögonen
lågo i skugga. Skenet från taklampan föll bjärt och klart över
gruppen. Ingen sade något. Börje satt och tänkte.
Pål rökte en av sina cigarretter, långsamt, i njutningsrika drag.
Då och då lyfte han handen, tog cigarretten mellan fingrarna och lät
röken glida fram mellan sina saftröda, halvöppna läppar lik den finaste
strimma av ett blåaktigt töcken. Han hade ingenting annat att göra
än att betrakta Marianne.
Det hade blivit henne en vana att känna hans blick; den generade
henne icke mer. Ibland strök en doft av cigarretten henne förbi, lätt som
en andedräkt. Hon älskade den. Den kom hans närhet att bli så ett
med den luft hon andades, gjorde den så påtaglig, svepte henne i en
allt genomträngande, dämpad lycka.
En gång såg hon upp, snabbt, liksom i smyg. Det var när han
gjorde sitt drag. Hon följde rörelsen av hans hand — denna smala
musikhand, smidig och stark i all sin slapphet. Ansiktet vågade hon
sällan betrakta ■— men händerna! Hon avgudade dem (s. 233 f.).
Scenen bär det upplevdas äkthetsmärke. Blott skulle man vilja
anmärka, att glimtarna av schackspelspsykologi överskrida en för sj älva
spelet likgiltig åskådares sakkunskap och att Mariannes nya och
envisa roll som tredjeman i det exklusiva tvåmanspelet borde ha väckt
den allra godtrognaste äkta mans misstankar. Det visar sig också,
att författarinnan, bunden av sin hjältinnas i ett äldre kapitel
ådagalagda och för hennes karaktär betecknande indolens, här
gjort sitt enda avsteg från verkligheten. Ty verkligheten bakom
romanens schackspelsflirt avslöjas i ett par almanacksanteckningar
från Quillfeldtstiden. Ernst Ahlgren har, olik sin loja romanhjältinna,
själv spelat schack. Som motspelare åt husets trägne gäst har hon
ostört kunnat möta och suga upp hans blickar: »Herr Q. var här
till middag. Vi spelade schack.» (1 januari 1878.) »1 parti
schack, som jag vann. Den gamla blicken!!! Öh joyü!» (20 juli
1880).
Sådana stunder av tyst meddelelse bevarar dagboken flera. »Vi
sutto omkring brasan mycket länge», lyder en notis 4 januari 1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
