Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Victor Svanberg
var det med Lundegård. Hans naturalistiska åskådning" såväl som
hans personliga inställning förbjöd honom att erkänna andra
relationer till en kvinna än å ena sidan kyligt intellektuellt
samarbete, å andra sidan sexuellt samliv. Ett mellanting var han
nästan tvingad att förneka. Var han oförbätterlig eller skulle han
kunna omvändas?
Hur många gånger hon än sagt sig, att hans uppförande mot
henne vittnade om kall likgiltighet, har hon ej tröttnat att begära
nya bevis på likgiltigheten — eller helst på motsatsen.
Ett otvetydigt svar har hon äntligen fått, när hon i augusti
träffade sin kallsinnige vän i ny miljö.
I början av augusti besökte hon Mathilda Kruse på Vetteryd
strax intill Hörby och såg där Ola Hansson samt Axel Lundegård
— hon hade, som ett brev 1 augusti visar, rest egentligen för att
träffa honom.
Vilken betydelse denna samvaro fick för Ernst Ahlgren och den
roman hon just hade för händer, har redan Böök
uppmärksammat och Linder i detalj undersökt. Långt kraftigare än under
Stockholmsbesöket reagerade hon nu mot vad hon kände som
överkultur. Hon hade onekligen mer skäl därtill än förut, eftersom hon
nu fann sig öga mot öga med medvetna apostlar för det nyaste
litteraturmodet, sekelslutsdekadensen. Vad hon sett och känt
återspeglas direkt i utformningen av Pål Sandells gestalt. Jag skall
icke här ingå på frågan, vilka personer som fått släppa till sitt
skinn åt gestalten — jag är t. ex. benägen att med Böök mot Linder
alltjämt räkna med en tribut från Ola Hansson — ej heller skall
jag sysselsätta mig med den konstnärligt intressanta frågan, hur
olika drag från olika personer sammansmälts — t. ex. hur Stella
Kleves ögon à la »katt i solsken» aktualiserat minnet av Esmanns
reptilögon och tillsammans med dem smälts in i Påls signalement.
Men det är för min undersökning av största vikt att söka svar på
frågan, varför Ernst Ahlgrens reaktion mot det trötta sällskapet
blev så utomordentligt starkt affektbetonad. Den mest renodlat
överförfinade i gruppen var utan tvivel Stella Kleve. Men när
Ernst Ahlgren yttrar sig om henne ensam, sker det alltid i en
säkerligen välgrundad ton av den starkare personlighetens
nedlåtenhet mot den svagare. Det som bragt henne i uppror, är
Lundegårds solidaritet med de nonchalanta esteterna. Med en bitter
klarhet som aldrig förr har hon i denna belysning sett klyftan mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
