Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 217
sig" och honom, och man säger knappt för mycket, om man kallar
hennes aversion mot hans och Stella Kleves samstämmighet helt
enkelt för svartsjuka. Lundegård har inför den unga mondäna
damen talat om Ernst Ahlgrens brist på självkänsla, och den
kvinnliga motparten har sekunderat med ett i hennes mun ganska
tvetydigt beröm åt den halvgamla postmästarfrun för frihet från
tillgjordhet:
»Ernst Ahlgren skriver brev ibland» — sade han, vänd till Stella
Kleve. — »Ja, brev sådana att man alldeles kan förvåna sig. Det är
den allra ofattligaste brist på självkänsla, Jag skall aldrig lära mig
förstå det,»
»Om du kände mitt föregående liv skulle du förstå.»
»Det vore mig omöjligt ändå.»
»Det fanns en tid då du tog det för tillgjordhet, men det gör du
väl inte nu?»
»Nej, men det är alldeles barockt sådana brev du kan skriva.»
»Nej, för tillgjordhet kan man då aldrig beskylla Ernst Ahlgren»,
sade Stella Kleve med sin mjuka, något beskyddande röst. (9 aug.,
Dagboksblad II, s. 138.)
Efteråt har det slagit Ernst Ahlgren, att Lundegårds ord kunde
haft en skymflig undermening. Hon har råkat i fullkomligt raseri,
en försmådd och hånad förälskads raseri. Det är beskrivet i Stora
boken med en åskådlighet, som gör stället till ett psykologiskt
dokument av värde. Svartsjukans sensationer, rent fysiska
sensationer, beskrivas med den förunderliga iakttagande kyla, som Ernst
Ahlgren synes ha kunnat förena med de allra hetaste
känsloupplevelser:
På natten, medan jag gick och klädde av mig, kommo dessa ord
för mig igen. Jag hade fattat dem så enkelt då jag hörde dem. Jag
trodde att han endast menade att jag som författare saknar självkänsla,
att jag aldrig själv vet att uppskatta ett arbete förrän erkännandet
kommit till mig utifrån. Men så slog det mig med ens att han talat
om denna frånvaro av självkänsla icke allenast i sammanhang med
mitt litterära arbete, utan även i samma andedrag han nämnt mina
brev. Det kunde hända, att hans ord hade avseende på människan
— på mitt privatliv och mina handlingar — icke på mitt
författarskap och min konstnärliga uppfattning. Den tanken träffade mig som
en blixt. Jag tvärstannade på golvet som om jag icke kunnat röra en
lem. Kroppen blev liksom död och borta, så intensivt levde hjärnan.
Om jag genom ett under blivit till en saltstod, skulle jag stått på det
sättet, i samma ställning som jag stannat, utan att en enda muskel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
