Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 Victor Svanberg
listisk Pål Sandell existerat i några kapitel, vilkas ursprungliga
gestalt vi kunnat i huvudsak rekonstruera.
Ännu en iakttagelse kan göras, som, om uttrycket tillåtes,
möjliggör ett kontrollexperiment av analysens riktighet.
Jag har gjort gällande, att Ernst Ahlgren under den tid,
hennes förälskelse i Lundegård var akut och hon diktade in den i sin
roman, substituerat de påtagligare upplevelserna från Quillfeldtstiden,
ideellt uppfattade. Man kan då fråga sig, om diktarinnan efter
den upprivande desillusionen i augusti, arbetande på samma roman
men i helt ändrad, förbittrad stämning, alltjämt kunnat använda det
gamla stoffet, omformat till överensstämmelse med de nya
intentionerna.
Man behöver icke söka länge för att kunna besvara denna fråga
och besvara den jakande.
Som Ernst Ahlgren själv i ett ovan citerat brev antytt, rymde
förhållandet till Quillfeldt icke enbart gott utan också ont. De
onda minnena ha nu kommit till användning. Kanske bör man
hellre säga, att vi i romanen kunna se samma minnen avspeglade
på två sätt, först ljust, sedan mörkare.
Två scener äro dubblerade. Det är det sista beviset på en
omstöpning i samband med augustikrisen.
I elfte kapitlet behandlas två gånger motivet: ett avsked sent
på natten under erotisk exaltation. Temats första variation är
denna:
Börje och Pål komma hem från en bjudning och Marianne
öppnar halvklädd för dem. När hon draperad i en svart schal
står orörlig, hållande lampan, ser henne Pål som en antik bildstod,
den han, en ny Pygmalion, vill ge liv.
Medan herrarna hängde undan sina ytterplagg, stod Marianne och
höll upp lampan. Hennes arm var bar, ty under schalen hade hon
endast en penjoar med halvlånga ärmar, som föllo tillbaka; det var
därför hon höll draperiet så väl omkring sig med den lediga handen.
Pål såg på henne. Icke en min tydde på att detta var koketteri.
Hon såg allvarsam, nästan kall ut. Det var något av en antik bildstod.
Jaså, det var det hon ville! Han måste bita sig i läppen för att
icke skratta, han fann henne på en gång inpiskat slug och
ohjälpligt naiv.
När de gingo in, fick han tillfälle att viska:
— Jaså, detta är myten om Pygmalion och Galatea! Jag vill
också att min staty skall få liv. Skall jag bedja till gudarna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
