Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Fru Mariannes» tillkomsthistoria. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fru Mariannes» tillkomsthistoria 225
Hon såg allvarligt på honom utan att svara. Hennes bara hand
och nakna handled tecknade sig så rund och vit mot allt detta djupa
kaschmir, vars rika veck hon sammanhöll över bröstet. Och nu kunde
han icke annat än ge henne rätt: denna arm var att bli tokig i.
Det var så sent att han endast kunde stanna helt kort. Marianne
hade ställt sig i skuggan borta vid kakelugnen; herrarna gingo
språkande fram och tillbaka på golvet.
När Pål sade god natt och tog henne i hand, lät han med en
hastig rörelse sin hand glida upp över handleden och ett ögonblick
omsluta denna svala, mjuka kvinnoarm med ett brännande hett tag
(s. 245).
Jag* har förut satt denna episod i samband med de varma
handtryckningar, dem dagboken från Quillfeldtstiden hugfästa. Det
kan förmodas, att scenen ursprungligen varit ämnad att bli ensam i
sitt slag och handtryckningen ämnad att bli utan vidare påföljd,
ty det är annars svårt att förstå, varför episoden blivit så lik den
i kapitlets slut placerade egentliga förförelsescenen att den
föregriper och ganska kännbart förtar den senares verkan. Ånyo komma
Börje och Pål sent hem, ånyo finna de Marianne halvsovande, och
ånyo lyser hon dem med förmakslampan. Men nu händer det som
i Mariannes själshistoria blir det stora syndafallet. Hon låter Pål
kyssa sig. När de tre kommit ut i förstugan, ber Pål om ett par
cigarrer och Börje går in till sig för att hämta dem. Hustrun och
älskaren stå kvar »i den djupaste skuggan vid sidan av
dörröppningen mot våningen till».
—■ Marianne, viskade Pål, i det han tryckte henne tätt upp till
sig, skall jag komma igen hit och stanna här?
Hon var så feberaktigt lycksalig och rädd, att hon icke kunde få
fram ett ord. Men hon kunde icke motstå sitt begär att lägga sin
kind mot hans axel, i den lugna vrån innanför överrocken, som var
tillbakaslagen. Att äntligen få stryka sig emot detta fina, mjuka tyg!
— Vi ha ett enda ögonblick, viskade Pål med ögonen riktade på
den smala ljusstrimman från Börjes dörr.
— Jag ville säga att du inte skulle komma, svarade hon.
— Men du kan inte!
— Gud, jag dör av rädsla, kom det skälvande och halvkvävt.
Detta var på en gång spännande och otäckt, på en gång ljuvt och
vidrigt.
— Var lugn, sade han, jag har öron som en panter och du
behöver inte ha tanke på fara. Ha, gudar! Man är väl inte ung mer
än en gång i livet!
15 — 31108. Samlaren 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
