Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavismen i Tegnérs »Norre». Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 Victor Svanberg
som danskarna omhuldade med så trägen omsorg. Man har då
att vända sig från de hemligstämplade spionpapperen till den
offentliga journalistiska diskussionen i Danmark. Tidningarna i
Köpenhamn innehålla under spänningens och brytningens tid
åtskilliga bittra anfall på Karl Johans våldspolitik och Sveriges svek.
Men tack vare den åtskillnad man lärt sig göra mellan den svenska
regeringen och det svenska folket, blanda sig i de bittra
förebråelserna försonliga tonfall, ja skandinavistiska inviter. Svenskarna,
grannar och fränder, ha förletts av främlingen Bernadotte, menar
man.
Betecknande är ett meningsbyte hösten 1813 mellan två
författare, Jens Kragh Höst, den ivrige skandinaven, och Andreas
Bonnevie.
Den sistnämnde hade utgivit en dikt om tidshändelserna kallad
Nora till Svea (Khvn 1813). Det är ett strafftal till Sverige för
dess brott mot Nordens sak. Dikten börjar med att åkalla Nordens
stora forntid, gemensam för brödrafolken, nu gjord till intet av
Svea:
Vanslægtet Sösterland! ufrie Dverges Hjem!
jeg nævner dem med Gru, en Skjændsel for sin Stam
den Asaslægt. som först blandt mine Fjæld drog frem
og dine Sönner blev, O Thor! det var den samme!
Vi känna igen denna straffpredikan från Tegnérs »Svea», och
själva stämningen av besvikelse har man en närliggande parallell
till i »Asatiden», som ju i själva verket är dikterad av alldeles
samma upplevelse som Bonnevies konstnärligt sett så mycket mattare
dikt — dikterad av besvikelsen över att se drömmen om en ny
nordisk enhets- och storhetstid falla i sär:
Sof roligt, forntid! Fåfängt Iduna mer
drar dina bragder, som rostade svärd utur grafven.
Ett annat slägte till främmande Gudar ber,
och sångens senor ha brustit, som handlingens glafven.
I fortsättningen blir Bonnevies dikt didaktisk som
alexandrin-partit i Svea, men de aktuella anspelningarna ge fäste åt didaktiken.
Motställningen av forntida dygder och nutida laster tar sikte på
just de brott, svenskarna ansågos ha begått under kriget; man lägge
märke till vad som alltid var den skarpaste anklagelsen mot den
dåtida svenska politiken, svältblockaden mot Norge:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
