Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavismen i Tegnérs »Norre». Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skandinavismen i Tegnérs »Nore» 41
Men Svea! dine Born har glemt de Dyders Navn
som dybt hun Heltefolk grundfæstede i Norden
Der var en Tid, men ak, forlængst den gik förbi!
Da vore Born med Eet hinanden nævnte Brödre;
De vare djerve Mænd, retfærdige og frie.
Norrmännen ha bevarat de fornnordiska dygderna, men ej så
svenskarna. De ha svikit sin ed mot sin kung — nämligen Gustav IV
Adolf — och de använda ärelösa vapen i striden mot broderfolket:
Du (Svea) som saa reent har glemt din Adel og dit Værd,
som saae din Manddom og din Kraft saa brat at blegne,
at Du maa bruge Sult, hvor Fædre brugte — Sværd,
og laane fremmed Drot fra Sydens kjelne Egne!
Inte efter Karl Johans program, inte på våldets väg, kan en
verklig återförening av Nordens skilda folk vinnas. Det är
intressant att observera, att redan nu, 1813, de romantiska tankarna om
nationell integritet utmynna i legitimistiska anspråk. Svenskarna
ha syndat mot Nordens helige ande, då de avsatte sin rättmätige
konung och importerade en utlänning, därav är född deras nästa
synd, det illegitima brutala överfallet på Norge. På ett annat ställe
i dikten uttryckes denna tanke så:
Saa litt som Hærskerrett, Du haabe Brodernavn
og fælles Broderagt — ved fælles Drot at vinde!
I dessa legitimistiska slutsatser är Bonnevie vida skild från
Tegnér, som däremot kunde ha instämt i diktens slutliga maning:
Vend om, Fornedrede! lær först i Fædrestavn
at skatte Dyd og Mod og Nordiskhed og Ære!
Det är blott mycket mer skärande uttryck, Tegnér finner för
föraktet över sina Karl-Johan s-lydiga medborgare — eller hela den
samtid, som applåderade Napoleons fall och de allierades seger. När
han i brevet till Adlerbeth 6 okt. 1813 förnekar välsignelsen för
Sverige av ett Norge vunnet med rysk hjälp, fäller han de bittra
orden:
Min tanke är, att den Nation, som låter uppoffra sig, just
därigenom bevisar att hon är värd att uppoffras, att mången generation
ej kan bättre användas än att fylla löpgravar med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
