Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 57
De båda diktarna ha också skilda uppfattningar av förhållandet
mellan dikt och liv. Ibsen upprätthåller med ängslig noggrannhet
gränsen mellan dikten och livet. En av kardinalteserna i hans poetik är
att man ej bör dikta på vad man har direkt »oplevet», utan blott på
vad man har »andelig gennemlevet».1 Sitt eget livsinnehåll
omsätter han först på ett intellektuellt plan till rena idéproblem, vilka
han sedan gestaltar i fritt konstruerade dramatiska konflikter och
figurer. Och dessutom håller han sig läsaren från livet genom ett
med tiden alltmera mångtydigt och dunkelt symbolspråk. F. o.
skyr Ibsen själv den yttre upplevelsen på ett sätt, som gjort hans
diktarbiografi till en av litteraturhistoriens torftigaste. »Jeg ser
indad i mig selv; der har jeg min kampplads, hvor jeg snart sejrer,
snart lider nederlag», skriver han 1869 i ett brev (Breve I: 192).
Men hans sista drama Når vi døde vågner utmynnar också i en
klagan över att aldrig ha levat.
Vid sidan av den prudentlige borgaren Ibsen verkar Strindberg
bohem. Och som diktare är Strindberg den fullkomligt
hänsynslöse bekännaren, som kastar in stora stycken av sitt eget och andras
liv alldeles osmälta i diktverket. Självbiografien är i grunden
prototypen för hela hans diktning. Även Ibsen talade vid ett par
tillfällen om att skriva sin självbiografi, men betecknande nog
stannade den bägge gångerna i bläckhornet. Strindbergs diktarideal
blir även ett annat än Ibsens; enligt Strindberg offrar sig diktaren
för sitt verk, icke genom att försaka livet, utan genom att leva det:
»För att kunna skildra livet i alla dess facer och faror måste han
ju ha levat det. Vad hade Shakspere varit som skald, om han levat
som en snäll gosse, fortsatt fadrens hederliga yrke och skrivit på
lediga stunder om sina små förhållanden? Ehuru man icke vet mycket
om den store Britten, så ser man dock i hans skrifter vilket stormigt
liv han fört; det finns knappt något rusk och snusk han ej gått
igenom; icke en passion han icke lidit; hat och kärlek, hämnd och brunst,
mord och brand, allt tyckes han ha varit med om, som diktare. Och
en verklig diktare skall, bör eller må offra sin person för sin dikt.
Jag vill därför tänka mig ett Shaksperemonument, föreställande
Herakles tändande sitt eget bål på berget Oeta, givande sitt rika liv till
ett självoffer åt mänskligheten!» (En blå bok I: 72.)
De skilda tillblivelseprocesserna ha även satt sin prägel på de
båda diktarnas verk. Ibsens diktararbete är en oavlåtlig djupgräv-
1 Se t. ex. Ibsen, Samlede Vœrker, Folkeudgave. Supplementsbind, Khvn
1902, s. 510 samt Breve, 1:205!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
