Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Sten Linder
ning kring hans centrala livsproblem, som han aldrig tröttnar att
belysa ur nya synpunkter. Han läser föga och är relativt
oemottaglig även för intellektuell påverkan. Rycks han med av en
tidsimpuls, t. ex. äktenskapsdebatten, är det för att denna i sista hand
exemplifierar hans moraliska grundproblem, personlig frihet kontra
auktoritetsmoral. Alla hans dramer bilda därför tillsammans ett
enda drama, en sällsynt fast, organisk enhet.
Som Ibsens strävan går mot enheten, går Strindbergs mot
mångfalden. Han inte bara »experimenterar med ståndpunkter»,
han kastar sig med omättligt intresse över alla de teoretiska eller
praktiska problem som råka inom hans synkrets. Med konsekvens
och tankedjup är det ofta klent beställt, men impressionabiliteten
är oerhörd. Strindbergs självbiografi blir till stor del ett protokoll
över impulser som han mottagit från människor och böcker.
1 ännu högre grad gäller dock hans impressionabilitet den yttre
verkligheten, framför allt naturen, och här har han sin förnämsta
styrka. Ger Ibsen mera för tanken, så ger Strindberg mera för
sinnena. Ibsens diktning är icke utan sin monotoni. Han rör sig
i grund och botten med ett rätt begränsat antal konflikter och
människotyper, och hans figurer äro alltid skapade inifrån en tanke,
utrustas först under arbetets lopp med de individualiserande
psykologiska smådragen.1 Han förblir logiker även som
karaktärstecknare, och hans replikföring verkar ej alltid fullt spontan. Strindbergs
människoskildring är impressionistens. Den utgår från detalj
observationen av sig själv och andra, och ofta sammanfogar han
disparata detaljer utan att bekymra sig om figurens inre konsekvens
och sammanhang. Men det spontana och levande ögonblicksintrycket
är obestridligt.
Betraktar man de bägge diktarnas livsverk i dess helhet, möter
man samma karakteristiska kontrast. Ibsen är klassikern, som
söker fulländningen inom begränsningen. Frånsett de tidigare årens
lyrik, odlar han uteslutande dramat, där han finner användning
för sin dialektiska skärpa och sin psykologiska intuition. Och inom
dramat experimenterar han sig snart fram till sin speciella,
retrospektiva teknik, i vilken form han sedan gjuter verk efter verk.
Sviten av hans dramer är också av ett ovanligt jämnt konstnärligt
värde.
1 Se Ibsens dramatiska utkast i Efterladte skrifter! Jfr även H. Kehlee,
Studier i det Ibsenske Drama, Edda IV—V, 1915—16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
