Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Sten Linder
Julius Kronbergs på Konstakademiens utställning 1877
exponerade Ibsenporträtt blir i Strindbergs recension i Dagens Nyheter
en bild av Brand: »Ansiktet är Br an ds: fanatikerns höga och breda
panna, vittnets stränga mun, — — — den kalla, avgjorda blicken
som aldrig svävat då den såg ’ackordens Aand’ i ansiktet.»
[Kulturhistoriska studier s. 169.)
Men Strindberg har även upptäckt det tvivel som dolde sig
under Ibsens fanatism, det frågetecken som diktaren själv satt vid
slutet av Brand. Brand »hånade tidens strävan till humanitet och
kompromiss, men slutar med att anbefalla kompromissens gud,
’akkordens aand’», skriver Strindberg med någon överdrift i
Tjänstekvinnans son (I: 355). Hans karakteristik av Brand som en
Savonarola i den nyss citerade uppsatsen slutar också: »Men han hade
det felet att icke visa någon väg; och man stod där förtvivlad,
missnöjd och väntade på nya svar.» Och även i beskrivningen av
Ibsenporträttet betonas intrycket av »något paradoxt, skrikande
ångestfull». Ibsen säges ha »aldrig uttalat sina sanningar, dem
handen skrivit ned». Strindberg erinrar även om den förbryllande
motsägelsen mellan Brands profetiske diktare, sådan man föreställt
sig honom, och den verklige Ibsen, sådan han uppenbarat sig på
Stockholms gator: »Vern minnes icke den berömde skaldens yttre
då han för några år sedan besökte Stockholm. Klädd i
sammetsjacka, vit väst med svarta knappar, kragen efter sista modet, med
ett fint rör i handen och ett skyddande, självironiserande löje i ena
mungipan gick han sin väg fram, alltid undvikande djupsinniga
samtal.» Strindberg koncentrerar därför sin Ibsenuppfattning i
orden: »Det är Ibsen, den fanatiske tvivlaren, som gick åstad med
entusiasm i sin skepsis.» En ypperlig karakteristik av det
komplicerade känsloläget i Brand!
Strindberg har m. a. o. uppfattat, att trots Brands fanatiska
idealism står Ibsen i sista hand alltjämt tvivlande inför den olösta
konflikten mellan ideal och verklighet. Och Ibsens problem blir nu
Strindbergs eget. I hans äldsta arbeten utskiljer man tydligt själva
grundschemat från Brand.
Detta schema består ju i att hjälten på grund av sin idétrohet
kommer i konflikt dels med familjen — Brand måste vägra sin
obotfärdiga moder sakramentet och måste offra sitt barns och sin
hustrus liv för att kunna förbli sitt kall trogen — dels med
samhället, massan och dess ledare prosten och fogden. Karakteristisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
