Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibsen och Strindberg 63
är vidare femte akten, där Brand som en martyr stenas av folket
och in i det sista ståndaktigt avvisar frestelserna av »akkordens
ånd» i dess olika inkarnationer.
Dramat är ju i grund och botten ett försvar för Ibsens egen
dåvarande livssituation. Han hade nyss själv brutit med sitt folk
och gått i landsflykt i harmen över det politiska löftesbrottet 1864.
Genom att därmed sätta allt på ett kort, sin diktarkallelse,
vedervågade han icke blott sin egen, utan även sin hustrus och sin lille
sons existens.1 Och liksom Brand i scenerna med modern hävdar
kallets supremati över föräldrapieteten, hade Ibsen redan tidigt
upphävt all kontakt med den nu för honom andligen främmande
barndomsmiljön. »Jeg ved», skrev han till Björnson, »at jeg under
skorpen av vrøvl og svineri har været alvorlig i min livsførelse.
Ved du, at jeg har for hele livet trukket mig bort fra mine egne
forældre, fra min hele slægt, fordi jeg ikke kunde blive stående i
et halvt forståelsesforhold?» (Breve I: 160.)
Strindbergs tidigaste hjältar, i förstlingsdramat Fritänkaren, i
Mäster Olof och i Böda rummet, bli nu i mer eller mindre grad till
avbilder av Brand, för vilka idealets krav råka i konflikt med
verklighetens uppgifter, hänsynen till familj och samhälle. Men det
intressanta är att se, hur hos Strindberg den praktiska
verklighetssynpunkten steg för steg inkräktar på den ibsenska idealismen, ända
tills han slutar med att fullständigt avsvärja denna.
Lika ståndaktig som Brand är den förste Strindbergshjälten,
Karl i Fritänkaren} Han äger också liksom Brand ett religiöst
patos, som förkunnare av den s. k. parkerianismen. Strindberg
omfattade själv sedan någon tid detta mycket moderata »fritänkeri»
och hade »känt sig hava ett kall, en plikt, att utbreda den nya
läran och stå för den» (Tjkv. son I: 208). Särskilt blev den ett av
de många tvistefröna mellan honom och fadern. Överhuvudtaget
låg det naturligtvis för tjuguåringen Strindberg närmast till hands
att tillägna sig Brands protest mot föräldraauktoriteten.
Karl blir nu en parkerianismens martyr, besjälad som han är
av Brands oändliga offervilja: »Det är bittert, men allt måste offras
för sanningens rättmätiga sak.» (Ungdomsdramer s. 44.) Han
upplever Brands konflikt mellan idétroheten och de naturliga känslorna,
1 Jfr J. Bing, Henrik Ibsens Brand, Kra u. å., s. 73 f.
2 Beträffande Brand-müytanået i Fritänkaren och Mäster Olof har jag här
endast tillrättalagt Lamms och Lidéns resultat för mitt sammanhang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
