Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Sten Linder
åsikter? Jag begär aldrig någon människas åsikter!» förklarar Skåre
(s. 111), och detsamma säger redaktören för Gråkappan: »Det
jämkar sig nog! Inte ha vi några åsikter inte!» (S. 294.) Romanens
olika kapitel exemplifiera endast hur det överallt råder samma
opportunism, smartness, korruption och humbug, i ämbetsverk och
riksdag, i affärsliv och försäkrings väsen, i religion och välgörenhet,
i konst och litteratur, i press och teater. Hela samhället är »en
vävnad av lögn», finner Arvid Falk.
Den ibsenska konflikten mellan idealisten och hans familj
representeras här av Falks förhållande till sin bror Nicolaus, som
bedrar honom på hans arv och som inte vill kännas vid honom sedan
han blivit radikal skandalskrivare. Det är ju uppenbarligen sina i
självbiografien relaterade konflikter med fadern angående
levnadsbana och mödernearv, som Strindberg här haft i tankarna. Men
liksom han »försiktigtvis» lagt sitt utfall mot föräldratyranniet i
Kristinas mun i stället för i mäster Olofs, har han här gjort
fadersmyndighetens dråpligt karrikerade representant till en äldre
bror och förmyndare. I självbiografien (TjJcv. son II: 165)
understryker han ytterligare, att Nicolaus Falk är »en gjord figur». Dock
har han i romanen knappt gjort sig besvär med att dölja
ommas-keringsproceduren: »Arvid Falk stod inför sin bror. Denne såg ut
att vara en fyrtioåring, och han var så omkring, ty han var
femton år äldre än brodern, och därför, och även på andra grunder,
hade han vant sig att betrakta honom som en pojke, åt vilken han
var far.» (Böda rummet s. 24.)
Av Struve får Falk upprepade förmaningar att ta saker och
ting praktiskt: »Tro mig, jag har hustru och barn, och jag vet vad
det vill säga. Man måste lämpa sig efter förhållandena, ser du.»
(S. 19.) Det är samma lara som pastor Stråmand predikar för den
ibsenske Falk eller fogden för Brand:
»Jeg sidder med en stor familje;
jeg har jo kone, månge døttre,
som skal forsørges allerførst; —
ideen læsker ingens tørst,
ideen slukker ingens sult.»1
Arvid Falk stretar emot i det längsta liksom de ibsenska
hjältarna, t. o. m. mot så påträngande övertalare som hunger och köld.
1 Ibsen, Samlede Digterverher, Standardutgave, Kra 1918, II: 202. Jfr Lidén,
a. a. s. 281.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
