Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen och Strindberg. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 Sten Linder
nu konfronterar idealisten Falk.1 Medicinaryrket markerar Borgs
naturvetenskapliga och praktiska inställning. Han betraktar
människorna »med den absoluta likgiltighetens blickar; jag tar dem som
geologiska preparat, som mineralier; några kristallisera i det
systemet, andra i det; varför de göra så, ja, det beror på lagar eller
omständigheter, inför vilka vi skola förhålla oss likgiltiga; jag
gråter inte över kalkspaten därför att den inte är hård som
bergkristallen ...» (S. 337.) Han är den idealistiske fanatikerns antipod,
den praktiske cynikern. Hans filosofi är pessimistisk, men den
verkar konserverande. Hans likgiltighet hindrar honom inte heller
från att sin läkarplikt likmätigt ta sig an den förolyckade Arvid
Falk för att rädda vad som räddas kan.
Falk å sin sida har tidigare »erfarit en viss beklämning i Borgs
närvaro», men efter sitt sammanbrott på Arbetarfanan låter han
sig viljelöst omhändertagas. Borg sätter honom på en kutter och
för honom med ut till sitt sommarnöje på Nämdön. Där tar han
itu med sin behandling, till en början med tvivelaktig framgång.
I brev till Struve berättar han om sin patient:
»Han ansåg sig icke ha rättighet att vara så lycklig, och få njuta
så i sysslolöshet, då så många människor voro olyckliga; han ansåg
sig ha svikit sin plikt mot busen på Kindstugatan och han ville vända
om; han förklarade på mina rysliga skildringar av hans nyss flydda
liv, att det var människornas skyldighet att lida och arbeta för
varandra; denna åsikt har hos honom antagit en religionsartad karaktär
(jag har emellertid nu tagit bort den med Vichyvatten och salta bad).
Mannen tycktes vara alldeles söndergången och jag har haft mycket
besvär med att laga honom, ty psykiskt och fysiskt var här svårt att
skilja på. Jag måste säga, att han i vissa avseenden väcker min
förundran — beundra gör jag aldrig. — Det måtte vara en egen mani,
som driver honom att handla rakt emot sina intressen. Tänk så bra
han skulle ha haft det vid det här laget, om han gått fram på sin
lugna ämbetsmannabana, helst då brodern i så fall lovat hjälpa honom
med en större penningsumma. I dess ställe går han och sätter bort
sitt anseende och slavar åt en rå arbetskarl — allt för de där
idéernas skull! Det är för underligt!» (S. 338 f.)
1 Borgs egenskap av medicinare pekar väl på den »krets naturforskare och
läkarekandidater», som Strindberg, ett par år innan romanen skrevs, av en slump
kommit in i från Röda rummets artistgäng, och där man bl. a. sysslade med att
översätta Hartmann. (Tjkv. son II: 156.) Beträffande figurens litterära
härstamning har Göean Lindblad (August Strindberg som berättare, Sthlm 1924, s. 137)
påpekat att Borg synes omfatta Taines determinism, och Algot Webin har
(Karaktärer i Röda rummet, Sv. Dagbl. 2/n, 14/n 1924) erinrat om
medicinar-nihilis-terna Bazarow och doktor Canivet i de stora naturalistiska mönsterromanerna
Turgenjevs Fäder och söner och Flauberts Madame Bovary.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
