Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Thorilds ungdom. Kring några nyfunna Thorildiana. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Sven Cederblad
förts in som ett stycke levande liv i Thorilds själshistoria. Thorilds
senaste monograf, Stellan Arvidson, nämner den blott i förbigående;
Schück synes resumera den vanliga uppfattningen, då han i
Illustrerad svensk litteraturhistoria (V, s. 352) förklarar, att »denna erotik
varit mera ’poetisk’ än verklig» och att Thorild tagit underrättelsen
om Anna Brita af Dittmers giftermål »mycket lugnt».
En mängd patetiska utbrott ur Thorilds skrifter skulle kunna
anföras ’mot denna mening. De allra flesta äro sammanförda av
Weibull,1 i det följande komma många citat att anföras, som tyda
på att denna upplevelse upprört honom häftigt och sent blivit
glömd. Den har varit betydelsefull för hans utveckling i mer än
ett avseende.
Det synes, som om brytningen ökat Wertherfebern hos Thorild.
Hans utrop i brevet till Hylander äro ren Werther med sin
hektiska färg och sitt sidohugg mot den borgerliga anständigheten.
Thorilds upplevelse har skärpt hans känslighet för den sentimentala
strömningen, för stämningarna i framför allt Rousseaus La nouvelle
Heloise och Werther.
Thorilds egen kärlekshistoria är som klippt ur en känslosam
roman med tragisk upplösning. I och med den älskades giftermål
hade han kommit att spela Werthers roll. Han har också långt
senare, när han blivit fullkomligt botad och fått perspektiv på sin
första förälskelse sammanställt sig själv med hjälten i Goethes
roman. I sin skrift Harmonien eller Allmän plan för en upplyst och
äkta kärleksförening (1794) säger han vid minnet av sin första
förälskelse:
Detta sista bländverket, nämligen sjelfva passionens eller just
det att bli kär, förälskad, betagen, detta bländverk herskar i synnerhet
öfver hvars och ens första kärlek och visar dervid all sin makt. Då
är den älskade icke intagande, utan gudomlig och den rätta, den sanna,
den enda, enda, som just naturens hand gjort och himmelen ämnat
för oss. I ungdomen kan man lätt älska, men icke lätt gifta sig.
Någon annan stadgad man kommer och helt kallt griper den ängel,
som med sin minsta blick tändt hos oss eviga lågor, hvilka, tycka vi,
aldrig kunna släckas med alla eviga tårar. Ingen mera öm och ädel
karl finnes, som icke någon gång varit en sådan Werther i lidande,
och rar är den qvinna af någon gudomlig känsla, som icke i sitt
hjertas heliga tysthet suckat och kanske ännu suckar öfver smärtliga
förlusten af den, som hon först älskade, af den ende i hennes tanke,
som himlen skapat för henne.2
1 Weibull: Thorild i Lund, s. 18—21.
2 Hanselli, II, s. 323.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
