Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sång öfwer Grefwe Gustaf Gyllenborg. En nyfunnen dikt av Geijer. Av Evald Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sång öfwer Gref we Gustaf Fredrik Gyllenborg 23
Gråt natur: och du hans tvillingstjerna,
Ensam lemnad i din gång,
Göm dig mulen: knappt en landtlig tärna
Nämner mer hans oskuldsfulla sång,
Men en dag, då stormen hwiner
Kring Europas mossiga ruiner,
Stån I öfwer fjällens topp
Utan nedgång evigt klara opp.
Franzén flätar alltså här in en hyllning av Gyllenborg. Men
också i särskilda poem hade denne hyllats av två stora skalder,
innan Geijer gjorde det — av Oxenstjerna i tillägnan av
Skördarne och av Kellgren i Til Grefve Gyllenborg. Det senare
poemets karakteristik av Satir öfver mina Vänner ligger måhända
bakom motsvarande karakteristik i Geijers dikt; från det förra
härrör beteckningen av Skenas som Sveriges Mantua.
Betydelsefullare är emellertid det inflytande Sång öfwer Gyllenborg rönt av
själva Skördarne. Det framträder i sångens nionde strof; den är
besläktad med Oxenstjernas berömda ord om fädernas högar i
slutet på Skördarnes fjärde sång:
––––––dessa Ekars skog i Vikingarnas länder
Som, född ur kämpars mull och med sin vida rot
I deras grafvar fäst kring Ättehögens fot,
Vid jordens midnattstid i skygd af sina grenar,
Bland grifteeldars sken emellan Runans stenar,
Ser deras Vålnader från skuggors tysta Verld,
Ur Högen resas än och skaka sina Svärd.
Uppenbart är även sammanhanget mellan Geijers teckning av de
fornnordiska skalderna — strof 6—8 — och Oxenstjernas bild av
dessa, som återfinnes omedelbart efter det just citerade:
För Er var Skalden kär. Med Edra Härars gång
På vapenskiftets fält han digtade sin sång:
Vid kämpens sida fäst, hvars oförskräckta sinne
Föraktande sit lif men vårdande sit minne,
För efterverldens laf, som lönade hans blod,
Begärde Snillets blick til vittne af sit mod;
När mellan höjda Svärd som i hans hjärta stötas,
Viss at i Glysisvall af Brages låfsång mötas,
Han lämnade, den stund han föll i Odens famn,
Åt Rygtet sina värf och Skalderna sit namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
