Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klosterrovvisorna. Av Axel Ahlström - I. Benediktavisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klosterrovvisorna 31
omedelbart,1 överfördes till Danmark, där den sedan fortlevde i den
adliga traditionen.
Eks resonemang1 är f. ö. i denna punkt svårt att följa.
Benedikta skulle ha låtit sin »lekaresven» skriva denna visa, »som,
i medveten motsats till Vreta Klosterrov» (Elinvisan), »skildrade
junker Lars’ Klosterrov i ljusaste dager». Orsaken var, att hon
fann det »mindre angenämt, att det existerade en visa, som kastade
en skugga över hennes tidigare giftermål». Men i Elinvisan
omnämnes ju Benediktas bortrövande aldrig direkt utan blott genom
en allusion, och någon svårare skugga kunde det icke kasta över
hennes äktenskap. Däremot ger visan en högst nedsättande
skildring av hennes föräldrar och deras samliv: hennes far framställes,
även enl. Eks uppfattning, som en brutal rövare, rättare sagt som
en rå bandit, och även hennes mors karaktär har för en mera
opartisk betraktare knappast några vackra drag. Det vill synas,
som om Benedikta först och främst borde ha försvarat sina
föräldrars heder gentemot det gemena förtalet. Det hade ju den tiden
varit lätt att påvisa det ovederhäftiga i Elinvisans framställning.
Det är inte särdeles svårt att göra det ännu i dag.
Någon absolut visshet kan man ju i fall som detta icke göra
anspråk på att uppnå, men nog synes det vara en till denna visshet
gränsande sannolikhet, att Benediktavisan tillkommit år 1250 eller
något av de bägge kringliggande åren. Senare än 1251 kan B.
nämligen knappast ha gift sig, i betraktande av att hon och hennes
man redan år 1256 lämnade ett par barn i klostrets vard. Visans
stundom något sentimentala tonfall kan möjligen tyda på att den
författats av en kvinna. Från knektastugan stammar den i alla
fall icke.2
1 Ek anser, att visan mycket sent kom till Danmark, «ty allt talar för, att
den svenska riddarvisan först på 1400-talet upptagits i dansk adelstradition».
Påståendet är icke bevisat och med all sannolikhet omotiverat, i betraktande av de
ytterst livliga förbindelser, som redan på 1200-talet ägde rum mellan de svenska
och danska stormannasläkterna.
2 Oleik, som, liksom Grundtvig, anser de bägge klosterrovvisorna vara av
danskt ursprung, har oförvarandes kommit att förklara Benediktavisan mycket
ung. Vid behandlingen av visan om »Lovman og Törd» anför O. beträffande en
avläggare av denna visa »Mlus Samsings Brud» (D. G. F. VII s. 4), att den måste
höra till de yngre på grund av att de sjungande kloster jungfrurna liknas vid
näktergalar (»der er et ret sjældent og sikkert ret ungt Dyr i vor Digtnings Have»).
Det åsyftade uttrycket förekommer i ett lån från Benediktavisan av de bekanta
stroferna om Lars och hans män utanför klostret och omdömet skulle alltså i
första hand gälla denna visa. Påståendet är dock något förhastat. Näktergalen
uppträder redan i en lai av Marie de France, diktat på 1160-talet, efter en äldre
bretonsk lai. Den förekommer f. ö. redan i Gesta Romanorum och det finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
