Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klosterrovvisorna. Av Axel Ahlström - II. Elinvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klosterrovvisorna 45
Annan åsikt om visans uppkomst.
Visan har enligt mitt förmenande kommit till på följande sätt.
Diktaren, sannolikt en yrkesman, en lekare, som kände till
Bene-diktavisan, insåg, att klosterrovmotivet skulle kunna utnyttjas på ett
vida mera effektfullt sätt, än vad som skett i den enkla
Benedikta-visan. Troligen hade denna kommit till honom i en något
förvanskad form, där det krångliga Benediktanamnet redan utbytts
mot något vanligare, sannolikt Adelin. Så benämnes nämligen Elins
yngsta dotter i de svenska A-uppteckningarna. I de äldsta danska
B och C heter hon Adelutz. Den folkliga traditionen bevarade på
författarens tid ännu minnet av att den bortrövade jungfrun hade
en syster Karin, gift med den svenske kungen, och att de bägge
flickorna voro döttrar till riddaren Sune Folkeson och hans maka,
kungadottern Elin. Detta är diktarens hela historiska bagage. Sin
dikt bygger han sedan upp bit för bit på stommen av
Benedikta-visan, i det han än tar episoderna direkt ur denna — Sunes och
hans broders samspråk, den senares fruktan för kungens hämnd —
än omformar dem i medveten motsats till förebilden —
hjältinnans våldsamma bortförande och olyckliga äktenskap, scenen vid
dödsbädden. Visan utf ylles sedan till den eftersträvade större
längden, såsom typiskt är för efterklangsdikter, dels genom att spinna
vidare på de givna uppslagsändarna — brödernas ritt till Uppsala —,
dels genom en rikare utförd detalj målning — skildringen av
uppträdet i klostret m. m. — dels slutligen genom långods, hopplockat
på de folkliga traditionernas rikt givande allmänning, delvis även
sig ha kommit, såsom representativa för den nuvarande svenska folkviseforskningen,
så måste däremot inläggas en bestämd protest. Prof. Ek besitter obestridligen en
imponerande beläsenhet och en mera ingående kännedom än någon annan om det
omfattande folkvisematerialet, men professorerna Blanck och C. Weibull ha i
förut citerade skrifter uppvisat högst betänkliga brister i hans vetenskapliga
metoder, textkritik och omdömesförmåga, och det visserligen hårda slutomdöme, till
vilket de bägge kommit, skall säkerligen bliva beståndande. Prof. Liestøl i Oslo
har i F. o. F. 1932 lämnat en av mycken kollegial välvilja präglad kritik av Eks
Studier, i vilken han, i den allra mildaste form, framställer en rad av mycket
allvarliga anmärkningar av alldeles samma slag som de, vilka gjorts av de
förutnämnda kritici. I sitt slutomdöme säger han om Eks syn på den svenska
folkvisan: »Lat gå at dette synet må re viderast på fleiri punkt, at ikkje so få ting
er mindre godt underbygde, at det er månge — uturvande månge — djerve
hypo-tesar, der er likevel at nok av velluka kombinasjoner og nye verdfulle synspunkt*.
På ett sådant intyg kan icke byggas något anspråk på auktoritet. Prof. Eks
svagheter som vetenskapsman på folkviseforskningens område ligga f. ö. så i öppen
dag, att det icke lärer finnas någon fara för, att kommande forskare skola godtaga
hans resultat utan att först underkasta dem en ingående prövning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
