Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 Carl Santesson
i sin sista polemiska rapsodi vräkt ur sig emot oss alla samtligen,
är endast den triumferande och pockande hänvisningen på Lord
Byron, såsom poesiens egentlige Messias, den punkt som jag anser
löna mödan att upptaga och utreda. Det skall vid tillfälle visas,
att Lord Byron, oaktadt allt hans oförnekliga snille, tvärtom är
poesiens egentliga satan, och den mest glänsande representanten af
samtidens fulländade så estetiska, som religiösa ohelsa. Till detta
ändamål ämna vi med första anslå något nummer af
Litteratur-Tidningen.»1 Den utlovade uppgörelsen med den engelske skalden blev
också under titeln Lord Byron synlig i Svensk Litteraturtidning
den 16, 20 och 30 januari 1823.2 Märkligt är framförallt slutet,
uppenbart härrörande från Atterbom och i likhet med brevet till
Almquist mättat av en motvilja som icke nekar sig något i fråga
om konstruktiv konsekvens och absolut forkastelse. »Sådan är»,
sammanfattar Atterbom, »den skald, hvilken — sedan hans namn i
ett halft decennium genljudat öfver halfva Europa, och som är en
prophet för alla, hvilkas själar äro fångna i tviflets, materialismens
och dämonismens bojor, — Argus den Andre nyligen säger sig hafva
upptäckt, — — — sådan är den skald, hvars läsning samme Argus
anbefaller, för att motväga den sentimentala sjuklighet, som han i
vår nyare literatur finner rådande. — Således, för att böta blotta
sjukligheten, hänvisar han till den rena absoluta ursjukdomen; till en
Skald, som framställer en Carlsbergiad af allt moraliskt och
intellektuelt elände och allt slags förvridning, som blott blickar åt den
sidan af det tillkommande, der maskar och förgängelse möta
menniskan, och som med ett slags hånande triumph firar de svarta
makter, hvilka fientligt förstöra lifvet, dess oskuld och glädje. Ju
farligare måste denna det Ondas poetiske repräsentant verka, ju
mera gigantiskt han framträder, ju bättre han, till sin chaotiska
förstörelselust, förstår låna poesiens skimrande drägt och
inbillningens präktigaste färgor.» Denna hetsigt vältaliga diatrib mot
den byronska satanismen bildar ju genom sin åskådning en första
grundval för den omkring sex år senare elegien. Att Argus
rekommenderade Byron och spelade ut denne mot de förty skade roman-
1 Brevet är tryckt i A. Ahnfelt, Nektar och gift. I. Stockholm 1881,
s. 137.
2 Se G. Billee, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg.
Samlaren 1912, s. 126.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
