Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 127
tikerna i Uppsala måste givetvis i högsta grad skärpt Atterboms
antipati.1
Argus’ lovprisande av Don Juan gav Atterbom anledning att
tvenne år senare på nytt angiva sin ställning till Byron; Johan
Johanssons blad, vars politiska instinkt var vida säkrare än dess
estetiska, hade nu hyllat engelsmannen som liberal diktare, ett
föremål för de bigottas och reaktionäras hat. Även denna gång är
Svensk Litteraturtidning hans organ, och artikeln bär titeln Öfver
Lord Byrons Don Juan (26 febr. och 3 mars 1825).2 Argumenterna
äro de välkända, och om Atterbom än ärligt bemödar sig att
erkänna skönheten och kraften i vissa episoder, så skiljes han dock från
diktverket med känslor av vämjelse, olust och trötthet. Han har
ännu icke trätt i något levande och positivt förhållande till den
byron ska mästerskapelsen och förmår därför icke fatta enheten, den
konstnärliga principen i den irrande episka leken.
Mot slutet av år 1825 fördjupas emellertid Atterboms kunskap
om Byrons personlighet genom ett par arbeten om denne av vilka
han tager del. I ett brev till Brinkman (1 nov. 1825) säger han
sig samma dag »med en besynnerligt blandad känsla» ha slutat
läsningen av »Conversations de Lord Byron».3 Ett tvenne månader
senare brev till Malla Silfverstolpe, där han ger upplysningar om
sin orientering i olika biografiska studier över Byron och på ett
ytterst karakteristiskt vis yttrar sig om skalden, motiverar utförligare
hans olustsensation inför boken. Han skriver till Malla (30 dec.
1825) på tal om filosofen Jacobis brevväxling, som väckt hans
förtjusning, följande: »Jag läste denna bok med så mycket större
trefnad, som jag nyss förut med högst beklämmande och vidriga
känslor läst Conversations de Lord Byron, och gått derifrån med
Dante’s utrop, när han uppstiger ur Inferno:
1 Att Atterbom utan att övergiva sin mening om Byrons demoniska
nihilism likväl var i stånd att höja sig till erkännsam objektivitet och estetiskt
bestämma Byrons världsbetraktelse framgår av ett nästan samtidigt ställe i hans
recension av Euphrosynes Dikter i Svensk Litteraturtidning 1823. Han framställer
här den humoristiska kvickheten, vilken återspeglar världens sinnliga omätlighet
»med en ej mindre omätlig ironi». »Klart är», fortsätter han, »att utan en
sammanbindande, ordnande, skapande, mildrande princip vore all så beskaffad ironi
sjelf en förstörande andlig verldsbrand, som skulle qvarlemna det hemska chaos
till sitt äreminne; den vore helvetets, som betraktar menniskorna och
verldsinrättningen med en blandning af hat och förakt, en sinnesart som i Goethes Mephistopheles
blifvit oöfverträffligt skillrad, och som under en mera pathetisk omklädnad plägar
af den snillrike Byron just con amore framställas.»
2 Jfr Billee, a. a. s. 127, 128.
3 Atterboms brev till Brinkman finnas bevarade i arkivet på Trolle-Ljungby.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
