Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 145
Det är betydelsefullt att kunna konstatera, huru Atterbom i
sin uppfattning av Byron kommer Tegnér mycket nära, ja på en
central punkt helt ställer sig på samma tankegrund. I det
märkliga brev Tegnér den 2 september 1820 efter läsningen av Childe
Harold sände Martina von Schwerin och där han ger en glänsande
karakteristik av Byrons titaniska geni tager han visserligen avstånd
från Atterbom, då denne kallar Byron engelsmännens nyaste
modepoet, Men han modifierar med ett vägande argument sin mening:
»Jag anser, om jag skall vara uppriktig, en sådan sinnesstämning
ingalunda för poetisk; ty den rätta Poesien måste väl upplösa alla
dissonancer i och utom sig, hon måste jemna allt hvad lifvet och
verkligheten har ojemnt och skråfligt; och det är icke i det brusande
hafvet, utan i det lugna som himlen speglar sig med sina stjernor.»1
Det är precis samma åsikt om »den rätta Poesien» och dess höga
uppgift som Atterbom i elegien klätt i versens dräkt. Bakom såväl
Tegnérs som Atterboms reaktion inför Byron ligga såsom den
förklarande faktorn det klassiskt kristna humanitetsidealet och den
schillerska estetiken; båda diktarne fatta i platonsk ända poesien
som en avglans av de eviga idéerna och söka därför dess mål i
harmoni och försoning. Ända starkare än hos Tegnér framträder
hos Atterbom den religiösa, spekulativt utformade idealismen liksom
oviljan mot allt som bär en anstrykning av naturalism, cynism och
skepsis. Betecknande är att Atterbom i de yttranden han i Svea
år 1827 fäller om Byron med bestämdhet förnekar honom rätten
att gälla för en klassisk, en mönstergivande skald. Samma
programförklaringar i Svea falla ju i tiden ej långt före elegien och bilda
i flera avseenden ett omedelbart förspel till denna. Man kan draga
tydliga paralleller mellan prosan och versen. Så skriver exempelvis
Atterbom: »Allting, hvart i sin art, är visserligen till för sin egen
skull; men tillika — och först och främst — är allting till för
G-uds skull; och det Sköna, det Poetiska, gör härifrån intet
undantag. En poesi, som vill dränka förnuftet, förståndet, hjertat i ett
af underjordiska flammor regellöst genomfladdradt mörker, är icke
konst mera; den är en upplösning, en tillintetgörelse af Konst;
den vill förvandla verldens lefvande organism till ett lik; den
coquetterar genom gift, död och förruttnelse. En sådan poesi må
prunka i så präktiga bilder och verser som helst; den må innehålla
de ypperligaste spridda drag af ädlare snille och känsla: till sin
1 Samlade skrifter. Ny kritisk upptaga. D. 3, s. 425.
10 — 3337. Samlaren 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
