Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 Carl Santesson
herrskande ända är den dock en blandning af själskrankhet,
högfärd och lögn, och kan lika litet bevisa att Chaos är det
egentligen Sköna, som att Lifvet i allmänhet är ett tråkigt gyckelspel
ntan betydelse och sammanhang.»1 Det är prosaformuleringar vilkas
tankelinjer och häftiga puls kvardröja i det utbrott på vers vi
redan känna:
Att från dess höjd, med vår verld, Guds verld, för sin blick,
han dock djerf des
Sjunga: Ett ruttnande lik är det chaotiska Allt;
Offer för Ödets sultaniska nyck, åt det eviga Intets
Vidt uppgapande svalg utan förskoning beskärdt,
Spel af förstörande strid, der blott styrkan är vard att
förgudas, —
Detta den dödskamp är, hvilken man lif har benämnt!
Med den vackra, ädelt burna uppgörelsen med Byrons
skaldskap har Atterbom även konstnärligt nått höjdpunkten i sin dikt.
Vad som sedan följer är avslutningen som under mattad ingivelse
söker avrunda porträttkarakteristiken och samtidigt kasta ett
försonande skimmer över Byrons livsöde, utvinna en harmoni ur dess
stormar, irringar och dissonanser. Också i detta sista parti röjes
den klassiska skönhetslära som skänkt värdemåttet i det föregående.
Atterbom uttalar förhoppningen, att en aning om en diktares rätta
bestämmelse lett Byrons hand
vid de taflor,
Dem med en ädlare tids mäktiga spillror du prydt.
Versen åsyftar kanske enstaka sidor i de historiska tragedierna
men väl snarare den flammande italienska patriotismen i The
prophecy of Dante och i främsta rummet Childe Harold’, det glidande
resepanoramat från skilda länder med synerna från Grekland och
antikens Rom. Atterbom vill gärna tro, att dessa manande
hågkomster från fordom för Byron tjänat som facklor av hopp i hans
nattliga mörker. Han söker halvt göra honom till en den historiska
traditionens man för att därmed rädda hans ädlare jag och det
ideella sammanhanget i gången av hans liv. Självfallet samlar sig
Atterboms elegi till sist kring det grekiska äventyret, som, för att
låna hans egna ord, »visserligen gaf åt Byrons vagabund-lefnad det
1 Svea. H. 10, nr 2, s. 180.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
