Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 Carl Santesson
Amalia von Hel wig (d. 1831), de tyska vännerna, vars hågkomst
Atterbom gärna ville hugfästa, om han också ej kom att göra
det.1 Ej minst bör man i detta sammanhang uppmärksamma, att
Atterbom, alldeles som när det gällde Byron, burit på tanken att
även ägna en litterär karakteristik på prosa åt Amalia von Helwig:
dikten och essayen skulle i sina olika medier återspeglat skildrarens
ställning till den skildrade och bildat ett dubbelt utflöde av hans
psykologiska konst. Till samma grupp av tilltänkta minnessånger
hör likaledes den elegi över Goethe som Atterbom mediterade i
december 1832 och som var avsedd att inleda Svenska
litteraturföreningens nya tidskrift, Skandia.2 Man vill gärna föreställa sig
denna hyllningsgärd såsom ett motstycke till Byron, utformad på
samma versmått och med likartat grepp om ämnet men fylld av en
beundran utan varje förbehåll. Över huvud har Atterbom, vad
flera forskare iakttagit, sedan han fullbordat Lycksalighetens o, fattats
av en nyfödd lust för kritiskt skapande, fast denna till en början
ej kom att förverkligas i större omfattning. 1820-talets slut och
1830-talet visa i varje fall, huru poeten och människoskildraren hos
Atterbom ömsesidigt byta gåvor. Det löper en forbindelsetråd från
Byron över de nyss berörda gravsångerna fram till hälsningskvädena
till Franzén och Brinkman vid magisterpromotionen 1839 såväl som
till minnespoemet över Törneros (1839) och dikten i inträdestalet
över Ling (1840), de båda överlägsna poetiska personframställningar
vilka, bildlikt talat, såsom tvenne porträtt pryda ingångshallen till
det blivande galleriet i Svenska siare och skalder. Att Byron, som
man anmärkt, bildar ett steg på vägen fram emot detta storverk
utgör ej dess minsta anspråk på vår uppmärksamhet.3
Märklig genom det sätt varpå den återger en huvudfas av
tidsuppfattningen om den engelske diktaren, märklig ännu mer genom
sin personliga hållning, sitt karaktärsfulla hävdande av värden och
normer i förening med den fina, man ville säga kvinnliga sensibilitet,
den förmåga av beundran och sympatiinlevelse som främst gör
Atterbom till kritiker, är Byron likväl långt ifrån att vara ett
tadelfritt verk. Ej därför att Atterbom, trots allt, stod Byron så pass
fjärran, att en i djupare mening kongenial tolkning var utesluten.
1 Dessa konceptanteckningar förvaras i Stockholms stads arkiv.
2 Se P. D. A. Atterboms och B. von Beskoivs brevväxling. I, s. 246.
3 Se H. Olsson, Den svenska romantikens litteraturforskning. Finsk tidskrift
1932, s. 55, 56.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
