Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterboms Byron-dikt 149
Ej heller emedan de moraliska och estetiska kategorier i vilka han
bundit denna tolkning ej förmådde gripa det essentiellt byronska
och dikten i verkligheten säger oss mera om Atterbom själv än om
Byron. Orsaken därtill är i stället svagheterna i den
konstnärliga formen, i stilen och versifikationen. Rydqvist, som i tvenne
artiklar i Heimdall (5 och 26 mars 1831) med anledning av det
Svea-häfte där Elegisk trilogi ingick inträngande analyserade
Atterboms poetiska språk, prisade knappast med full rätt mästerskapet i
Versbehandlingen; särskilt vill man ej vara helt med, då Rydqvist
ger Atterboms hexametrar priset före Stagnelii såsom överlägsna
den senares i »rythmens lif och omvexling». Det rör sig i detta
fall ej blott om bestämda metriska brister, främst framträdande i
flera olyckligt anbragta taktvilor och oriktiga betoningar, utan i
vidare mening om en artskillnad i hela versens karaktär. Medan
Stagnelii och Tegnérs hexametrar äro rent klassiskt hållna, ännu
liksom tala med grekisk och romersk tunga och röra sig framåt
med naturlig antik värdighet, så har greppet från de klassiska
mönstren lossnat hos Atterbom. Det imiterande i språkfärgen är
mestadels borta hos honom; han har på denna punkt om ej brutit
så dock avsevärt försvagat traditionen. I själva verket brukar
Atterbom med distikaelegien en versform som med sin fasta kontur
icke ligger rätt osökt till för honom och därigenom kommer att
locka fram den alltid lurande pretiositeten i hans stilkonst. Han
behandlar den elegiska versen modernt och romantiskt, förvandlar
den till ett instrument för sin egenart, fintstämt men mycket ojämnt
bemästrat. Tvungen och sökt i den artistiska fakturen då hans
känsla icke är helt med såsom mot diktens slut och här och var i de
beskrivande partierna kan han däremot annorstädes visa en ovanlig
förmåga att förläna rytmen bestämdhet och precision, låta den
förmedla övertygelsens glöd och argumenteringens nyanser, tankens
rörelse och brytning i skiftande facetter. På denna punkt gälla
Rydqvists lovord utan inskränkning.
Men den svåraste fläcken på Byron-elegien är väl den stilistiska
pretiositeten, avigsidan av allt det utsökta och förfinade i Atterboms
språkkänsla. Rydqvists recension i Heimdall framdrog särskilt och
belyste med flera från Byron hämtade exempel detta konstitutiva
drag i hans konstnärspsyke. Med kritisk skärpa betonade han
Atterboms smak för det abstrakta och reflekterade i ordbildning
och ordställning, rädslan för de vardagliga uttrycken, som bjöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
