Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 2. Bacchanterna och Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 Olle Holmberg
rets värde och ett påpekande av att det inte är på den vägen man
kan »borttvätta själens smitta»; det kan man endast göra genom
lydnad för den gudomlige härskaren över liv och död. Orden lyda
som bekant:
O, mina barn! ej hundra offertjurars blod,
Trollformler och mystèrer, helga vågors bad
Borttvätta själens smitta. Lydnad blott för den,
Som öppnar och som sluter Orki kopparport,
Staf-bärarn Hermes, Majas vingbeklädda Son.
Man får tolka dessa rader, sedda i sitt sammanhang, som ett
principiellt förnekande av Dionysosoffrets berättigande.1 Då Orfeus har
deltagit i det, har han gjort det av tvång, icke av böjelse.
Stagnelius’ Orfeus är mycket litet av en tragedihjälte i traditionell stil;
han är överhuvud taget ingen hjälte alis. Han faller undan och
spelar med, men yppar i sina sista ord, efter döden, återigen vad
han verkligen har tänkt.
Det är möjligt, det är t. o. m. troligt att Stagnelius själv har tänkt
ungefär som Orfeus, liksom han har handlat ungefär som han. Även
han deltog så småningom i de muntra lagen och i offerorgierna, och
höll god min. Vad som huvudsakligen ger vid handen att saken
inte passade åtminstone för hans poetiska natur är att de dikter
han skrev vid bålarna äro pinsamt litet lyckade. I Bellmans land
kan man tryggt kalla dem oinspirerade.2 Detta förhållande är
1 Orden skulle således endast innebära ett avståndstagande från de bacchiska
riterna. Böök fattar dem emellertid som ett avståndstagande från riter och
ceremonier överhuvud taget, från religiös dogmatism och gudfruktig fanatism. Saken
kan diskuteras.
2 Däremot är det inte lätt för Stagnelius att förlora sin inspiration då det
gäller erotiska ämnen. Ett mindre beaktat exempel härpå, troligen från våren
1822, må få anföras.
I en bok som tillfälligtvis har fallit i antecknarens händer, Eros.
Skämtsamma sånger, berättelser och anekdoter, funna pä en gammal ungkarls Bokhylla,
andra upplagan, Stockholm 1869, finnes såsom första dikt ett poem, Sängen, som
i motsats till det övriga innehållet i publikationen kan sägas icke sakna litterärt
värde. Det är osignerat, men man har, då man läser det, svårt att tvivla på att
det är författat av Stagnelius. Dikten är starkt sensuell och frivol, 1700-talsmässigt
frivol, och har anknytning till både Kellgren (Till Bacchus och kärleken, Tära
villor) och Franzén (Till en yngling) liksom till åtskillig galant fransk
rokokolitteratur. Att stycket skulle vara författat senare än 1820-talet är inte troligt, ty
då var den gustavianska stilarten utdöd även bland epigonerna. Samtidigt har det
många stildrag som visa att det inte kan vara författat före den romantiska
perioden. Det hör säkerligen till Stagnelius’ tid. Med stor sannolikhet hör det till
honom själv. Diktens hela uppfattning av kärleken och kvinnan är stagneliansk.
Diktionen, de skildrade situationerna, sentimentet, sättet att rimma: allt är typiskt
stagnelianskt. Det finns inte något ord eller element i dikten som bryter den
stagnelianska stilen. Samtidigt har dikten en viss suveränitet i greppet, en natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
