Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusproblem. Av Olle Holmberg - 2. Bacchanterna och Kalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusproblem 163
klagan över att han inte skrev om lite lustigare ämnen än dem som
fylla Liljor i Saron*?
Korförerskan presenterar alltså sig och kören såsom
representanter för vad hon kallar »sällskaplig fröjd». Hon ogillar Orfeus
därför att han drar sig undan från dem och deras gud, Bacchus,
och hon vill tvinga honom att själv bli Bacchusdyrkare, själv offra
åt Dionysos. Fanns det också i Kalmar en krets som ville tvinga
den hemvändande biskopssonen till öppen tjänst vid Bacchus’
altare, så vore det naturligt om han, dels lidande av hypokondri,
dels närmast intresserad i tryckningen av ett drama om en kristen
martyr, behövde någon tid innan han anpassade sig efter deras
sällskaplighet och världslighet, som något för brådstörtat ville få
ersätta den enslighet och andlighet, som han kanske i Stockholm
närmast var van vid. Det får väl anses vara denna ganska
självklara motsättning man i början av Bacchanterna finner återspeglad.
Stagnelius skrev vid denna tid eller hade närmast skrivit icke till
»vinets lov», inte om »kvinnokärlek» eller »sällskaplig fröjd» och
allt det som bacchanterna fanatiskt dyrkade. Han hade skrivit i
Liljor i Sarons, väl närmast i Martyrernas stil, och det är mycket
sannolikt att överste Kock och löjtnant Saur och landshövding de
la Grange och de andra i gruppen inte ha respekterat hans motiv
för ämnesvalet. Det är möjligt att de t. o. m. ha »jagat» honom
till offer vid andra altaren. Då Bacchuskören i dramat svärmar
genom »torg, gator och portiker» för att finna den förrymde Orfeus
och till slut frågar »en vördig Prest med silfverlockar» var han
har gömt sig, så skulle man nästan vilja se en sorts anspelning på
eller en sorts reminiscens av biskopshuset i Kalmar, som låg vid
ett torg och nära en stadsport — Lilla torget och norra
stadsporten i Kalmar — och där en vördig, silverhårig prästman, nämligen
biskop Stagnelius, fanns till hands att ge besked om den skygge
or-fikern i hans hus.
Det går i pjäsen så att Orfeus till slut rättar sig efter
bacchanterna och mer eller mindre nödd och tvungen beslutar att delta
i det dionysiska offret. Det är bekant att också Stagnelius under
denna vistelse i Kalmar ställde sig till disposition vid de gemytliga
Bacchusfesterna i den lilla sjö- och stapelstaden vid Kalmarsund.
Han låter i skådespelet — i Överensstämmelse med myten —
Orfeus dö under offret, och de berömda, svårtolkade slutorden av
siaren skola kanske helt enkelt betyda ett förnekande av Bacchusoff-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
