Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödings svar på Levertins angrepp. Av Olof Gjerdman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 Olof Gjerdman
En nidvisa är icke medtagen i Förrädarn. Som helhet ger dikten
i sin ursprungliga form intryck av att vara liksom Täkt ett svar
på tal. Skall man ta den åttonde strofen i En nidvisa efter orden
— och det finns knappast något skäl att inte göra detta, så
personlig accent som den har — så är Förrädarns adressat någon som
baktalat Fröding därför att han vågat på trots säga vad han ansåg
vara sanning (om den blivande baktalaren). Veterligen har Snoilsky
aldrig givit Fröding personligen anledning till sådan hätskhet eller
en så »oerhörd bitterhet» — för att bruka Holmbergs ord — som
den En nidvisa röjer. Det är också svårt att inse varför Fröding
skulle uttala sig så föraktligt om Snoilskys diktning efter dennes
utnämning till överbibliotekarie. Jag kan inte finna något i Snoilskys
produktion, som berättigar till ett påstående att Snoilsky i och med
utnämningen »svek sin fria konst och gick», att han »vänt kappan
efter vinden från en tron» o. s. v.
Att Fröding i okt, 1890 skulle i en krönika ha yttrat sig
»ytterst satiriskt» om Snoilsky är en mycket tvivelaktig sanning. I
det sammanhang vari Fröding i den anspelar på Snoilsky är det
fråga om tilltalsord. Han skriver då (Bergs Frödingsupplaga XII,
sid. 44): »Många løjer väcka naturligtvis svenskarnes världsberyktade
titelsjuka och oförmåga att använda ett förnuftigt tilltalsord.
Norrmännen, som äro vana att begagna samma tilltalsord, ’de’, till hög
och låg, statsminister och husmand, kunna icke sätta sig in i en
hövlighet, som framställer en enkel fråga på följande sätt: ’Har hr
överbibliotekarien hört allmänna meningen om hr överbibliotekariens
utnämning till överbibliotekarie?’» Hela krönikans uppläggning ger
vid handen att det citerade inte är hopkommet för att Fröding skulle
få tillfälle att ge Snoilsky en snärt. Det behöver inte ligga mera
bakom än att tidningsdiskussionen om Snoilskys utnämning med det
ständigt återkommande ordet ’överbibliotekarie’ givit Fröding ett gott
exempel på hur tungrodda de svenska tilltalsorden ibland kunna verka.1
Att exemplet också innebär kritik är klart men att denna kritik
skulle vara ytterst satirisk måste bevisas innan det behöver och bör
tros. Holmbergs förmodan att Fröding legat på dikten i över ett år
bygger på antagandet att Snoilsky var adressaten. Det måste anses
1 Jfr konstruktionssättets likhet med följande ur en tänkt interview med
danske konseljpresidenten Estrup, i Från Europas huvudstäder, Karlstads-Tidningen
29/i 1887 (Bergs Frödingsupplaga XI, sid. 12): »Jag ville be ers excellens lägga ers
excellenses hand på ers excellenses hjärta och på heder och tro säga mig, vilka
avsikter ers excellens egentligen har med Köpenhamns befästande–––––-».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
