Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödings svar på Levertins angrepp. Av Olof Gjerdman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 Olof Gjerdman
Att Fröding räknade sig till torgskalderna är klart. Att han
kan ha tänkt på Snoilsky när han i uppsatsen talar om hov- och
lakej skalderna är också givet. Mera viss är jag dock om att han
tänkt på en skald som revisorn i kammarrätten, hyllningsdiktaren
och ständige tävlaren om Svenska akademiens andra pris och
hedersomnämnanden Filip Tammelin, som han tillåter sig skämta med i
dikten Farväl till min ’försvinnande popularitet’. Däremot kan det
ju vid hastigt påseende tyckas mindre troligt att han skulle ha
räknat en skald som Levertin till den typen. Men om vi erinra oss
hur Det unga Sverige såg på Levertins ’avfall’, och vidare erinra
oss att Fröding hade den ’Wirsénska institutionen’ i tankarna när
han skrev dikten Täkt med dess lakejer, vilka för deras skull som
ha makt skapa om sig till svansande apor, så inser man att han
mycket väl skulle ha kunnat räkna Levertin till hov- och
lakej-skalderna vid tiden för En nidvisas tillkomst. För övrigt. Med sin
fördelning av skalderna på blott två grupper kan Fröding inte gärna
ha räknat Levertin som skald till annat än hov- och lakej gruppen.
Levertin offentliggjorde i Ord och bild för 1895 en uppsats
»Konturer till en Bellmanskarakteristik» och i kalendern Svea för
1897, tryckt 1896, en essay »Verner von Heidenstam. En silhouette.»
Den senare medtog han i den 1898 tryckta essaysamlingen Diktare
och drömmare. I bägge uppsatserna kommer han in på de frågor
som här intressera oss. Också han indelar skalderna i två grupper.
Den ena kallar han kulturskalder, den andra vissångare. Sig själv
bl. a. räknar han till förra gruppen, Fröding till den senare. Den
förra vill göra sin konst till uttryck för sin mest fördjupade syn
på livet, och när han strävar därefter sker det av självrespekt och
inre nödvändighet, ty för publiken blir han mindre kär för varje
steg han tager in labyrinten. Kulturskalden är för Levertin för
mer än vissångaren. På den senare ser han kritiskt. I Ord och
bild heter det bl. a.: »Folkvisor och alla så kallade ’folkliga’
diktningar behandlas med en sorts religiös vördnad, som långt bättre
vore på sin plats inför konstdiktningen. — — — Till denna gamla
vantro, att ’folksjälen’ framför allt skulle söka sig uttryck genom
obildade munnar och outvecklade instrument, har i vår demokratiska
tid sällat sig en ny, än dummare — det att anse den litteratur
som särskilt förträfflig, vilken är folklig i den mening, att den
företrädesvis sysselsätter sig med de lägre klasserna, deras liv och
känslor. Liksom ej en prins, en greve eller en docent också hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
