Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödings svar på Levertins angrepp. Av Olof Gjerdman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Olof Gj erdman
På dessa Levertins båda inlägg gav Fröding ett svar i Ord
och bild 1897 i en uppsats om Fredrek på Ransätt. Han skriver
där: »Hr Oskar Levertin har med rätta beklagat sig över allt det
myckna bondoväsen, som på sista tiden uppstått inom vårt lands
litteratur och på dess sångtribuner. Det är icke så alldeles
nödvändigt att skriva om brännvinsrus och träskodans, menar hr
Levertin, man kan även skriva om opium, prinsar och docenter, vilka
också höra till ’folket’. Detta är alldeles sant, men det finnes även
en annan synpunkt, från vilken man kan känna sig litet obehagligt
berörd av de myckna folkliga låtarne och trallarne. Bondedikten,
idkad av folk, som icke genom personlig beröring känner böndernas
liv, kan lätt bli till jollrigt och osant härmningsförsök efter
förebilden. — — — Folklivet på landet börjar allt mer likna städernas
underklass- och medelklasstillvaro, och skall det skildras, måste det
ske på helt annat sätt än det traditionella. Det tycks mig, att
Dahlgrens efterföljare alltför litet beakta detta, och även författaren
till Värmländska låtar samt ’Baggier och paschaser’ har i det fallet
gjort sig skyldig till synder, som han ångrar. Men om en visdiktare
kan få fått på de nya tonerna och takterna, de nya karaktärsdragen
i det omskapade folklivet och därav bilda en ny litt er a tur art, så
torde även denna mycket väl kunna hålla sig uppe vid sidan av
prins- och docentpoesien, ehuru den icke har någon rätt tränga ut
den senare eller bringa den i missaktning. Det behövs bas och ait
så väl som sopran och tenor i den svenska poesiens körsång. Att
tysta ned hela stämmor eller enskilda röster, vare sig att de ljuda
långt nere eller högt uppe, är att stympa klangens rikedom och
mångfald. Endast de falskt ljudande tonerna må icke tålas.»
Berg kallar detta Frödings genmäle mycket fogligt, Söderhjelm
finner det beskedligt, och utan tvivel kan Fröding sägas här räcka
Levertin handen till försoning. Frödings försonlighet är dock
säkert icke framkallad av Levertins argument utan beror helt visst
därpå att han redan förut på egen hand nått fram till samma
uppfattning som han i genmälet ger uttryck åt. Om man nämligen
bortser från den bitterhet över skaldernas allmänna ynkedom som
genomgår hans uppsats Skaldernas förnedringstillstånd, kan man
säga att han i den intar samma ståndpunkt som i essayen Fredrek
på Eansätt, där han avslutar sin diskussion av skalderna med
följande ord: »Ja, poeterna äro ett ytterst bristfälligt släkte, det är
visst och sant — även de allra bästa hava haft riktigt otrevliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
