Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödings svar på Levertins angrepp. Av Olof Gjerdman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 Olof Gjerdman
de frödingska stänken ur den heliga Gral. Så långt skall Levertin
här få åter berätta den sagan:
»Det var i visskrifvarnas sagorike, där diktmakarna bo i hvita
marmortempel, i murgrönsslott med tinnar och torn, i tysta celler
med böcker och bilder, i idylliska hus med björkar kring knutarna
och geranier i fönsterna — allt efter eget val, där bodde i den
vackraste röda stugun en sångare och spelman af de allra bästa.
En vårdag hade han kommit dit och begynt musicera — ibland på
guitarr och ibland på dragharmonika — påstod han själf, när folk
undrade öfver hvad det kunde vara för ett instrument, som hade
så växlande toner och så olikartad klang, än skygg och fin,
trå-nadsfull visa, än yr och klumpig polska. Men han gäckades med
den goda menigheten, som skockade sig kring gården för att höra
honom spela. Hans instrument var hvarken så sprödt och tunt
som en guitarr eller så vulgärt som ett piglock. Det var helt
enkelt en mycket märkvärdig fiol, och på den spelade han allt hvad de
susande skogarna och de kvittrande fåglarna lärt honom, ty han
hade vandrat länge och ensam i skog och hage, och markens sol
och skugga hade fallit djupt in i hans själ, och han spelade på en
gång så konstfullt och så enkelt, att allas öron tjusades. ’Han har
hittat en gammal bondfiol, det är bära på en äkta gammal svensk fejla,
som man kan spela så’, ropade de flesta bland åhörarna, och det var
blott en och annan misstrogen, som sade till sig själv: nej, det är
ingen bondfiol, det är en äkta cremonesare, som förnissats af en
underbart skicklig lutmakare.’ Hur som helst fortsatte spelmannen,
och hans stråkdrag blevo allt starkare, hans stycken allt flera,
skorrande vilda och smältande innerliga.»
För att i Levertins recension som helhet betraktad kunna se
ett utslag av perfiditet måste man nog vara på förhand inställd på
att se skevt. Jag tror t. o. m. att Söderhjelm i sin
Levertinbiografi II, sid. 345 låtit sitt omdöme om Levertins recension i någon
mån påverkas av Frödings egna ord om den recensionen i
Efterskörd. I första delen av biografien sid. 332 berör Söderhjelm också
Levertins Frödingsrecension, påpekande att i den »ingå mycket
superlativa ord om skaldens tidigare alstring». I en not till detta säger
han efter att ha hänvisat till Frödings uttalande i Efterskörd: »Men
en nära anförvant till Levertin, till vilken denne ofta förtrodde sig,
hörde honom mer än en gång utropa: ’Den som kunde skriva vers
som Fröding!’» Utan tvivel är Levertins saga om Fröding att fatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
