Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stagneliusbidrag. Av Henry Olsson - III. Biographica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusbidrag 243
Det kan tilläggas att Wallmark i sin kända återblick på den
vittra striden Försök att upplysa publiken etc. år 1821 räknar sig till
särskild förtjänst att ha berömt även icke-partivänner som
»Författaren af Wladimir den Store». Förmodligen har den senare
utvecklingen givit Wallmark en klarare uppfattning av Stagnelius’
litterära hemortsrätt.
I de vittra skolornas slutuppgörelser under 1821 förekommer
Stagnelius f. ö. också i annat sammanhang. Mot slutet av detta år
publicerade nämligen Hammarsköld i Åbo Morgonblad eller rättare dess
fortsättningsblad Oskyldigt ingenting (s. 12 ff.) en anonym
översiktsartikel Strödda Anmärkningar öfver de nyare bemödanden i Svenska
Vitterheten. Uppsatsen som avser att konstatera den nya skolans seger
medger dock att man ännu tyvärr icke lyckats frambringa »några
blifvande mästerstycken af större omfång eller inom poesiens högre,
idealiska arter». Och som en av huvudorsakerna härtill räknar
författaren »den gamla Svenska manien, att helst försöka sig i Epopéen:
en skaldeart, som oundgängligen i våra dagar skall misslyckas».
Beklaga måste man således icke endast att Ling förslösat så mycket
geni på Gylfe och Åsarne »utan äfven att Stagnelius icke valde
en annan form för sin Wladimir den Store». Dock funnes i de
nämnda verken tillräckligt med enskilda skönheter för att i alla fall
utvisa den högre och renare riktning den svenska litteraturen nu
vunnit. Att bekräfta det goda intrycket tjänar också en följande
revy med romantikens äldre krafter, Atterbom, Dahlgren, Euphrosyne
etc. Som medelmåttor stämplas däremot Grafström och Zeipel.
»Betydligare förhoppningar», tillägges det, »har man deremot skäl
att göra sig, ej allenast om Vitalis och Nikander, utan äfven om
Stagnelius, hvilken genom sina Liljor i Saron helt nyligen
uppenbarat en ganska djup talent, fastän tyvärr allt för mycket insnörd
och bunden af en dyster gnosticism i åsigterna».1 Över hela linjen
rådde dock »en för mycket afgjord härmning i formerna» efter nya
skolans banbrytare och de oumbärliga självständiga genierna
fÖr-bidade man således ännu. Artikeln visar hur litet man ännu insett
Stagnelius’ ojämförliga storhet; det var först med Martyrerna han
verkligen brot igenom i romantisk opinion.
1 Jfr Hammarskiölds brev till Molbech 26 maj 1821, anf. av Böök, a. a .s. 193 f.
H. var som bekant också författaren till Litteraturtidningens recension, det enda
offentliga uttalande om L’iljor i Saron I som hittills varit känt. H:s
författarskap till artikeln i Åbo Morgonblad framgår av A. I. Arwidssons anteckningar
i KB:s exemplar av tidningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
