Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejonet från Norden. Av Johan Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
111 Hildebrand, a. a., I, s. 113. Medaljens åtsida har Gustav Adolfs bild;
dess frånsida visar det apokalyptiska lejonet och har omskriften: Das Aug Gottes
des Herrn sehe mich an in Genaden das Alles gluchlich mög zu seiner Ehr gerathen
sein. Wort erhalte er vnd sterckhe meine Händt der edle werthe Frid grüne im
teutschen Land. Präglingsåret är 1630.
112 Wend Vnmuht, Das der Löw von Mitternacht, ob wol jhm an dem
Wey-land Großmechtigsten vnd Glorwürdigsten König in Schweden Gustavo Adolpho, &c.
Ein Glied mercklich verletzet, dennoch lebe, wider genese, tlorire, vnd nach dem
Rahte Gottes, Inhalts so vieler klaren vnd von Gottes Geist herrührenden
Prophe-ceyen, Fortsetzen, Durchbrechen vnd dem Antichrist den endlichen Stoß thun werde,
Von einem Schwedischen Cavallierer, so von Anfang diesem Kriegswesen bey gewohnet,
allen guthertzigen Evangelischen, zu auffrichtung jhrer bestürtzten Gerauhter
geschrieben, 1633. (Exemplar av denna skrift i Planerska samlingen, Uppsala
universitetsbibliotek.) Författaren anknyter till Badeners förut omtalade vision och
menar att det däri omtalade avhuggandet av Lejonets svans avsåge Gustav Adolfs
död. Men enligt samma syn åter tick Lejonet sin kraft och triumferade slutligen
över sina motståndare. Skriften innehåller därjämte vissa råd rörande den militära
och politiska ledningen i krigets fortsättning. Bl. a. föreslås som högste ledare
av de tyska affärerna Jakob de la Gardie eller Carl Carlsson Gyllenhielm. Även
nämnes hertig Bernhards av Weimar namn.
113 [Henricus Meerbottius], Sententia definitiva S. S. Verbi Divini ad
Danielem Esdram & Iohannem Prophetas de fatali mutatione Romani Imperii, ratione
ecclesiæ & politiæ Romanæ, nec non futura Ecclesiæ Evangelicæ in terris felicitate, centum
aphorismis, ex apposito textu biblico perspicue exposita, 1633. Någon tryckort är icke
utsatt men dedikationen till Axel Oxenstierna är daterad i Heilbronn, den 3 april 1633.
I slutorden s. 226 beklagar förf. att ’editio Latina post festum nundinarum, contra
quam Statibus promissum erat lucern aspiciat’, och att ’vernacula editio necdum
absoluta’. ’Nihil horum autori — tillägger han — sed illorum, quibus a superioribus
editio concredita erat Considerationibus Lector adscribet’. Författarens namn är icke
utsatt men döljes i anagrammet Diuino subiit Christus honore necem. Uppsala
universitetsbibliotek äger ett exemplar av denna skrift — på vars tillvaro
bibliotekarien Uggla haft godheten att fästa min uppmärksamhet — som på
försättsbladet har en dedikation till Johan Oxenstierna, undertecknad ’autor Heindrijcus
Mœerbottius Hanoicus mpp’. (I övriga kända dokument skriver han sig
genomgående Meerbott.). Denne Meerbott var en hessisk teolog, född i Hanau år 1601
(se ovan a. a., s. 192). Han uppger sig långt före Gustav Adolfs ankomst ha
förutsagt den märkliga förändring, som 1630 skulle inträda i de evangeliskas läge
(a., a., s. 67.). Av de ovan citerade slutorden i hans skrift får man närmast det
intrycket, att de vid Heilbronnmotet närvarande evangeliska ständerna på ett
eller annat sätt befordrat arbetets publicering. Meerbotts traktat är, som redan
titeln säger, en utläggning av ställen hos Daniel, Esra och i Johannes Uppenbarelse,
vilken går ut därpå, att enligt dessa profetior stå påvedömet och det romerska riket
inför sin snart stundande fullständiga undergång. Det romerska riket är icke, som
man gemenligen gör gällande, den sista världsmonarkin. Den skall efterföljas av
ytterligare en världsmonarki, ett regnum sanctorum, som skall vara i tusen år och vars
begynnelse inträdde omkring 1630. Denna monarki skall skilja sig från de tidigare
lika mycket som ’ratione præditus homo ab horribili bestià’ (s. 67). Babylons
besegrare och den nye världshärskaren är Rex Aquilonaris, Der König von
Mitternacht, Esras Leo ex sylva. Vem han är, vet Gud; ’hoc antem nouimus,
Aquilonem versus extendi regnum Suetiæ’ (s. 80).
Av ett par odaterade, på Riksarkivet befintliga, brev från Meerbott till Axel
Oxenstierna, vilka dock tydligen äro från omkring 1633, framgår, att denne för-
sökte intressera rikskanslern för ett stort verk om Gustav Adolf, som han
ämnade utarbeta och till vilket han också synes ha börjat insamla material. I ett av
breven säger han sig av rikskanslerns son (ə: Johan Oxenstierna) ha erfarit, att
Axel Oxenstierna gillat planen till detta Opus regium och velat se ett prov därpå.
Något sådant kan han tydligen än ej uppvisa men talar om de mödosamma
förarbetena, som tvinga honom att begära en amanuens till hjälp. Samtidigt
sänder han rikskanslern ’typum futuri Diarij, cujus continuatio, ob suas ingenii dotes,
et judicij maturitatem, Domino Gemmingero demandari posset, ex quo olim res
Tuæ Celsitudinis tanto plenius et planius Tonio primo Operis regij succenturiari
queant’. I ett annat brev anhåller han att få sig tilldelat godset Croneburg vid
staden Ladenburg i Baden, där han fri från näringsbekymmer kunde arbeta på sitt
verk, och menar sig ha grundad förhoppning, att Oxenstierna skall stå honom bi
då han ju ’totum se bono publico devovit, et fiducia patrocinij tui, totius
Anti-Christianismi furoribus se objecit’. Troligen fann han dock icke hos Oxenstierna
den uppmuntran, han väntat, och hans Opus regium blev väl aldrig skrivet.
Meerbott sökte sig en annan herre och år 1637 möta vi honom åter — denna gång i
Stockholm då han uppträder som den siebenbürgiske fursten Rakoczys sändebud. I
denna mission hade han ingen större framgång. Sedan fortsatte han till Frankrike,
där han, som Carl Wibling säger i sin avhandling om Sveriges förhållande till
Siebenbürgen, s. 61, »fortsatte sina äfventyrligheter i stor skala och ej ens drog i
betänkande att giva kardinal Richelieu lärdomar i den högre politiken^ i det att
han inlämnade till honom ett förslag, enligt hvilket efter hans förmenande de
stora religiösa och politiska tvisterna på ett synnerligen beqvämt sätt skulle kunna
biläggas.» Om hans senare öden känner jag intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
