Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När skrev Hedvig Charlotta Nordenflycht skaldebrevet till Criton?. Av Gardar Sahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När skrev Hedvig Charlotta Nordenflycht skaldebrevet till Criton? 71
frid, kunskap eller okunnighet samt om det varit nyttigare för
människan att konster uppfunnits eller icke?» Själva dikten
lämnade hon oförändrad, med ett undantag. Efter slutklämmen, som
uttryckte hennes egen uppfattning, tillfogade hon ett epigram på
två rader, som står i löst förhållande till hennes skaldebrev i dess
tankegång, men däremot återger en av Rousseau i prisskriften
uttalad tanke.
Vi böra derför ej de tvenne tingen skilja;
Ju mera uplyst vett, ju mera dygdig vilja.
Och såleds är en mennskjas rätta plikt
Som är och blir af största vigt
At odla up sin själs förmåga
Och sanning i naturen efterfråga.
Så lyda fru Nordenflychts egna slutord i den färdiga dikten.
Vid publiceringen tillfogade hon ur Rousseaus numera henne
bekanta prisskrift orden:
Men Criton, läkedom ju vore överflödiga
Om sjukdom ej gjordt honom nödig,
ett epigram, som utgör en omskrivning av Rousseaus: »lon ne
cherche point des remèdes à des maux qui n’existent pas.»
Genom att antaga att förloppet varit sådant som här påstås
— det är fortfarande Borelius som talar — förklaras den enda
detalj likhet mellan fru Nordenflychts dikt och Rousseaus skrift som
verkligen finnes, likaså frågeformuleringen, på samma gång som
skaldebrevets oberoende av Rousseau i allt utom överskriften och
det löst vidfogade, senare tillkomna epigrammet styrkes.
Fru Nordenflycht har alltså talat sanning angående diktens
oberoende av Rousseau, men genom de obetydliga små tilläggen av
en överskriftsfråga och ett slutepigram gav hon lastarenom rum»
(s. 171).
Så långt Hilma Borelius. Hennes ärliga försök att borttvätta
den eventuella fläcken på fru Nordenflychts ära måste man
givetvis ägna all beundran, men flera invändningar kunna göras. Dels
är det en mycket djärv konstruktion att utan stod av en
författarinnas egna uppgifter klyva en dikt i två delar och påstå de
två sista raderna vara ett senare tillägg! Dels måste man fråga
sig, varför ett så betydelsefullt inlägg i en aktuell kulturdebatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
