Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förbisedd Geijerrecension. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En förbisedd Geijerrecension
91
pröfva oss sjelfva. Den inskrift, som stod öfver templet i Delphi,
vore ock tjenlig öfver den Christna helgedomen. ’Syndare! känn
dig sjelf, är ju vårt första rop, då vi der frambäre sanningens
och nådens ord. Skulle vi då ej, till vår egen rättelse, använda
den spegel, vi för andra hålle fram?»
Detta mera enskilda uttalande i den aktuella frågan om läseriet
blev snart beaktat utanför den krets, för vilken det närmast var
avsett. 1833 utgav Franzén en nya upplaga av sitt herdabrev, som
han försåg med följande förklaring: »Af den anledning, att man
ifrån särskilta orter begärt, att få eftertrycka denna skrift, för att
göra den tillgänglig äfven utom den krets, för hvilken den
egentligen blifvit utgifven, har författaren sjelf besörjt om denna nya
upplaga.» Ett annat uttryck för det intresse, som den nye
Härnösandsbiskopens herdabrev om läseriet framkallat bland allmänheten,
har man i en anmälan därav, som publicerades i den wallmarkska
Journalen lördagen den 29 september 1832. Den lyder så:
HERDABREF I HERNÖSANDS STIFT, DEN 24 JULI 1832, AF FRANS
MICHAEL FRANZÉN.
Man wet wäl ej om det är enligt med bruket, att inför den större
allmänheten anmäla en skrift, sådan som den närwarande. Den är
ämnad för en inskränktare krets, och har endast tillfälligtwis kommit
under Anmälarens ögon. Men behöfwer han för denna anmälan en
ursäkt, så må han äga den i den uppbyggelse, hwarmed han läst dessa
enkla, hjertliga, förståndiga, Christliga ord, och hwilken han gerna
önskade dela med flera.
Författarens namn är för bekant, att wi derwid behöfwa uppehålla
oss. Mången torde det ej eller wara obekant, att Skalden Franzén är
en ibland dem, som i obunden stil bäst skrifwa Swenska språket. En
innehållsrik, behaglig enkelhet utgör i detta afseende hans sällsynta
mästarskap; och äfwen detta Herdabref lemnar derpå prof. Till ex.
strax i början: »Hwad jag har att säga Eder är wisserligen ingenting
annat, än hwad en hwar, som förbundit sig att göra en Evangelisk
Predikares werk, af sig sjelf bör weta och förnimma. Men är det blott
det nya, som wi skola akta och besinna? Plär icke det wigtigaste,
det nödwän digaste, wara det mest bekanta, det mest allmänna?1 Hwad
1 Vid sin citering av herdabrevet har recensenten ej fullt troget följt dess
ordalydelse. De två sista frågesatserna ha hos Franzén följande formulering: »Men
är det blott det nya, det förut okända, vi skole akta och besinna? Plär icke i
allmänhet det vigtigaste, det nödvändigaste vara det mest bekanta, det mest
allmänna?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
