Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förbisedd Geijerrecension. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Harald Elovson
»dessa afvikelser och förargelser, öfver hvilka klagan blif vt förd ända
till högre ort». Dessa klagomål hade gått i tvenne varandra rakt
motsatta riktningar. Man hade förebrått prästerna i allmänhet, att
de genom blomsterrika, tomt moraliserande predikningar, trög och
försumlig själavård, bristande tillsyn över församlingslivet och »ett
otidigt och obetänkt nit emot alla yttringar af större gudaktighet,
och ett icke blott kallt, utan hånfullt bemötande af väckta, om sin
salighet bekymrade själar» i inte ringa grad varit anledning till
sektrörelserna. Å andra sidan hade man beskyllt en del prästmän
för att ha förvärrat situationen genom att »i afsigt att samla
omkring sig en stor myckenhet af åhörare» ha »icke endast oftare
blåst i Domens basuner än förklarat Guds ord, utan ock satt sig
sjelfva på Herrans domstol vid evighetens portar, för att dömma
öfver lefvande och döda». Mjukt men bestämt tager Franzén
avstånd från dem, mot vilka man med skäl kunde rikta någon av
dessa beskyllningar. Han manar de avvisande till förståelse för
läsarna. »En rättsinnig Lärare» skall inte förblanda dem, »som med
en särskilt, men stilla andakt uppbygga sig sjelfva och hvarandra,
och genom en oförvitlig lefnad bevittna sin Christendom», med dem,
som »sätta sig emot allmän Iag och kyrkoordning, eller under en
skenbar gudaktighet tillåta sig de gröfsta utsväfningar, och ej blygas
att i Jesu namn, vid korsets fot, under trons altar söka en fristad
för alla laster och brott». Han skall ej heller »hos de af blott
oförstånd felaktiga misskänna det goda i deras åsyftning».
Gemensamma andaktsövningar, som inte skilja deltagarna från den övriga
församlingen och den offentliga gudstjänsten, må enligt biskopens
mening »snarare befrämjas än åtalas, helst på sådana orter? deren
stor aflägsenhet ifrån kjrrkan hindrar en flitig kyrkogång». De
förbehåll, som Franzén gång på gång gör, vittna emellertid om att
hans sympati för läsarna, som helt naturligt var, hade bestämda,
inte alltför vida gränser. Detta kommer än tydligare fram i de
varningar, som han riktar till de prästmän, som genom sin
predikoverksamhet kunnat bidraga till att egga »de ny christna» i deras
ofördragsamhet och benägenhet att döma andra. I detta
sammanhang vänder han sig i en längre utredning, rik på homiletiska råd
och anvisningar, mot läsarnas förväxling av den nya födelsen och
väckelsen samt av rättfärdiggörelsen och helgelsen. Det förmanande,
tillrättavisande och vägledande herdabrevet mynnar ut i en försonlig
maning till ödmjuk självprövelse: »Hvad vi alle behof ve, är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
