Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. En undersökning och några slutsatser. III. Av Erik Neuman - Fredeberns uppdragsgivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde 193
bern väl till pass. Det är självklart, att Strängnäsbiskopen redan
förut kände till Fredebern. Dels var denne bosatt i Södermanland,
på godset Körunda i Ösmo s:n, och dels hade han tillsammans med
riddaren Nils Erengislason till Hammersta (i samma socken) för
Ösmo kyrkas räkning ansökt om indulgensbrev, utlovande 40 dagars
avlat åt dem, som besökte kyrkan eller på något sätt bidroge till
dess reparation’och förskönande. Denna avlat beviljades den 18 juli
1434 av de i Vordingborg församlade nordiska prelaterna1,
säkerligen på framställning av de svenska biskoparna, närmast biskop
Thomas. Biskopen måste alltså i förväg ha känt till Fredebern,
och då han tillsammans med biskop Knut, Nils Erengislason och
Karl Ormsson2 begav sig till Stockholm för att där jämte en del
andra riksråd inför utlandet rättfärdiga den svenska resningen och
vinna bundsförvanter i striden mot konung Erik, har han troligen
kommit att tänka på vilket stort gagn riksrådet vid utfärdande av
sina skrivelser kunde ha av en sekreterare, som, utom det att han
hjälpligt kunde skriva svenska, också skrev en perfekt lågtyska.3
Att Fredebern redan före Vadstenamötet, där biskop Thomas
och Nils Erengislason anslöto sig till Engelbrekt, skulle ha deltagit
i resningen4, är blott ett löst antagande. Däremot är det, som
Kumlien mycket riktigt påpekar, tydligt, att Fredebern varit med
om Stockholms slotts belägring våren 1436. Kumlien borde dock i
sanningens intresse ha nämnt, att de tre diplom, varpå han stöder
sitt påpekande5, framdragits av undertecknad.
I detta sammanhang måste jag anmärka på Kumliens förmåga att
citera andras arbeten, vilken förmåga understundom synes mig
alltför rudimentär. Här ytterligare några exempel!
Hela den grundsyn, som präglar gradualavhandlingens exkurs
»Engelbrektskrönikan», nämligen att förutom dokument6 också
muntliga upplysningar ligga till grund för krönikans framställning,
återgår på min upptäckt, att Fredebern varit krönikans författare.
Undertecknad har också dragit konsekvenserna av denna upptäckt, i det jag
hävdat, att någon medlem av rådet »givit i uppdrag åt rikets och
rådets skrivare att med tillhjälp av i arkivet befintliga handlingar och
med anlitande av muntliga upplysningar av riksrådets
medlemmar skriva en krönika om frihetsstriderna och Engelbrekt».7 För-
1 Ingeboeg Wilcke-Lindqvist i Fornvännen 1932, s. 194 f.
2 Schück, Engelbrekt, s. 146 f.
3 Att en infödd svensk skulle kunnat skriva en så felfri och idiomatisk
lågtyska som förekommer i breven av hand 2, synes mig helt och hållet uteslutet.
4 Kumlien i Personhist Tidskr. 1932, s. 90. 5 A. a. s. 90, not 6.
6 Ingvar Andersson, a. a., s. 264 ff. 7 Samlaren 1931, s. 186.
13 — 34454. Samlaren 1934.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
