Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. En undersökning och några slutsatser. III. Av Erik Neuman - Sanningsvärdet hos Engelbrektskrönikan och de båda partierna av Karlskrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde 197
sa sorglig mondha han marsken swåra
magwm wj tha alle feloghe wara.1
Den fege ömklige stackare, vi här se återgiven, är icke blott
en annan Erik Puke än den, som träder oss till mötes i fejdebrevets
kärva, manliga ordalag2, i Ericus Olais karaktärsteckning: »Eo
tempore erat vir quidam nobilis, strenuus, animosus, bellicosus et
magna-nimus»3, eller i densammes skildring av Pukes djärva uppträdande
vid förlikningen: »Quod Ericus non perpendens, loquebatur ut
prius, ex animo effundens, quod habebat in corde, et sermonis
au-daciam non refrenans»4. Han är också — om man med orätt skulle
bortse från dessa vittnesbörd, säkrare än Karlskrönikans — en av
de ur psykologisk synpunkt osannolikaste människor, som funnits.
Att en krigare, som i öppen strid slagit tillbaka sin fiende, själv
innehaft en genom förhuggningar starkt skyddad ställning i skogen
och inom kort väntat betydande förstärkningar5, skulle betett sig
på detta egendomliga sätt, är naturligtvis ren konstruktion.
Detsamma kan f. ö. sägas om skildringen av Erik Puke över huvud
taget i parti 2.
En uppgift, som förutsätter en häpnadsväckande
omdömeslös-het hos Karl Knutsson och därför ej kan vara riktig6, förekommer
i v. 4045 fl2., u., där författaren, efter att ha omtalat hur Erik
Puke efter det misslyckade försöket att intaga Västerås slott
begivit sig till Dalarna, låter marsken göra den förnöjda reflexionen:
ther faar jach honom visselich
hanis martinsson mon strax mot honom sta
alle dalekarla göre och swa
the sworo oc lofEuade a tro och san
tha the mich hyllade til höffuidzman
at the ville aldrey fra mich ga
ä meddhan jach j verdünne liffua ma.
Den tvivelaktiga och i varje fall tendensiöst överdrivna uppgiften
om dalkarlarnas löften och trohetseder åt marsken må lämnas där-
1 = kunna vi då alla vara trygga?
2 Tryckt hos Reuterdahl, Svenska kyrkans historia 3: 2, s. 533 ff.
3 Scriptores rerum suecicarum (= SRS) II, 1, s. 128. 4 S’RS II, 1, s. 140 f.
5 Enligt BK 2, v. 4318 ff., skulle inom två dagar gästrikar och hälsingar
komma till hjälp.
6 Att Karl Knutsson i stället varit en sällsynt slug herre, framgår till full
evidens ej blott av samtida trovärdiga uttalanden (t. ex. Ericus Olais) utan även
indirekt av hans handlingssätt vid olika tillfällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
