Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. En undersökning och några slutsatser. III. Av Erik Neuman - Författaren till parti 3 av Karlskrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde 209
ha sin grund i att författaren själv vid denna tidpunkt fått
tanken att förbinda Erikskrönikan med Engelbrekts- och
Karlskrönikorna, vilket medfört en hel del arbete för åstadkommande av en
inledning till Erikskrönikan och en förbindelsedikt mellan
Eriks-och Engelbrektskrönikan.
Vern författaren till Karlskrönikans sista parti varit, är ej gott
att säga. Att det ej varit någon av de båda kanslererna, synes
uppenbart. Vad beträffar Johannes Magnus’ yttrande i hans Historia
Gothorum Sveorumque lib. XXIII, c. 5 (i samband med skildringen
av Karl Knutssons mordbränn arf ärd till Skåne): »hoc loco
Laurentius Arosiensis historicus affirmat, Carolum numerasse decies octies
centena milia ex Gothis, Suecis et Finnis ad bellum, cum opus esset,
idonea», bör man, om man fäster avseende vid författarens
uppgifter, betänka, att den krönika, som han lärde känna,
säkerligen var en förening av Eriks-, Karls- och Sturekrönikorna. Det
är just i en sådan — Cod. Holm. D 5, från början av 1500-talet —
som Messenius1 på försättsbladet gjort den kuriösa anteckningen:
»Quidam Laurentius Arosiensis hunc scripsit librum anno 1481 vt
liquet ex pag. 492. »2 Det vore naturligt, om man för en sådan
krönika, som inalles haft 5—7 författare, på 1500-talet blott känt
namnet på en av dem, som författat Sturekrönikorna, vilka i tiden
lågo närmast.
Emellertid får man ej utan vidare gå förbi Johannes Magnus’
uppgift. Det är dock möjligt, att ännu till hans tid namnet på den
siste av RK 2:s författare fortievat i traditionen. Det gäller alltså
att granska parti 3 med hänsyn till uppgiften i fråga, så mycket
mer som vi ej längre kunna räkna med att någon av kanslererna
kan ha författat krönikan.3
I del I av denna avhandling har jag undersökt språket hos
hand 7 och hand 6, som renskrivit dels vissa omarbetade avsnitt
av parti 24, dels även stora delar av parti 3.5 Hos hand 7
konstaterade jag uppsvenska former som settis ’sättes’, sette ’besatta’,
utmärkande för Svealand utom Närke, och Mön ’hjon’, nu blott
förekommande i Gästrikland och Dalarna.6 Från hand 6 anförde jag
wort varf, med uttalet o belagt i s. Fjärdhundra och ö.
Västmanland, med uttalet å i Södermanland, Uppland, Dalarna och ö. Väst-
1 Troligen på grund av uppgiften hos Johannes Magnus. 2 RK S, s. 263.
3 Se ovan, s. 205 ff. 4 Detta gäller särskilt hand 7.
5 Så särskilt hand 6. 6 A. a., s. 141, 144.
14 — 34454. Samlaren 1934.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
