Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
13
för övrigt är skrivet med tanke på Strindberg kan inte betvivlas.
Det finns nämligen bland Rydbergs otryckta manuskript ett utkast
till en uppsats som säkerligen är identisk med den som han här
ger Norling förhoppningar om, och i vilken utgångspunkten just
är Strindbergs realistiska manifest i Ur Dagens krönika. Detta
rydbergska utkast lyder på följande sätt:
Nyligen gaf en realistisk författare följande definition på hvad
realism enligt hans mening är:
Strindbergs definition.
Den ifrågavarande författaren framhöll, alldeles riktigt, att den
strid, som för närvarande lär pågå mellan »idealism» och »realism»
egentligen endast är en skenfäktning, hvilken, om hon verkligen gäller
hvad man vill att hon skall gälla: en estetisk formfråga har ringa
betydelse.
Ett bevis för att saken, fattad så, är ett fäktande i luften ligger
också i sjelfva den definition, som ofvan anförts, ty denna passar lika
bra in på den klassiska och företrädesvis ideala formen som på den
realistiska, ty denna söker också att gifva det åsyftade intrycket »genom
att offra de vigtigaste af den mångfald detaljer, hvaraf bilden är
sammansatt. »
Med andra ord: den klassiska stylen likasom den realistiska väljer
detaljerna, som skola utföras, och skilnaden mellan dem begge ligger
egentligen endast i hvad den ena eller andra smakriktningen väljer.
Skilnaden består väsendtligen deri, att den förra fäster större afseende
vid att gifva föremålet klara, skarpt dragna, plastiska linier, och
ute-lemnar sådana detaljer, som kunde störa intrycket af det helas
samstämmighet, medan den senare frågar mindre efter samstämmighet och
plasticitet och ogerna öfverlemnar åt läsarens fantasi att fullständiga
de drag, som kunna tjena till att framhålla det individuelt
karakteristiska i det tecknade föremålet.
Dessa båda riktningar i sättet att skildra stå icke i naturlig
fiendtlighet till hvarandra, ehur a de i olika tidpunkter kunna hafva
olika öfvervigt. En och samme författare kan allt efter sina olika
syften eller under inflytelse af olika stämningar använda det ena
skildringssättet eller det andra. Båda riktningarna, när de äro sunda,
stöda sig på naturstudier, och båda använda modeller. Ingen
realistisk skola har studerat menniskokroppen bättre än den forna helleniska
bildhuggareskolan, som dock framför andra förtjenar att kallas klassisk.
De största författare och konstnärer i alla tider hafva varit idealister
och realister på samma gång. Den klassiska stylen, när han öfverger
naturstudiet, blir abstrakt och konventionel ; den realistiska, när han
öfverger idéen i en företeelse, ger oss ett ledsamt uppradande af
enskildheter utan inre sammanhang, ett detalj samlande utan enhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
