Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
27
I den period av »förhållandet» — i den mån man kan tala om ett
förhållande — mellan Strindberg och Rydberg som började 1884 är
Strindbergs taktik den att så mycket som möjligt tiga om Viktor
Rydberg och ignorera hans existens.
Strindberg hade emellertid dessförinnan inte heller omnämnt
Rydberg annat än i korthet och helt neutralt; han hade inte haft
anledning till annat. I några strindbergska Brev till Finsk tidskrift
1878 heter det på ett ställe på tal om de dåliga tiderna för
utgivandet av världslig litteratur: »Det ansågs såsom något högst
oerhört att Viktor Rydberg fick femtusen kronor för sin Översättning
av Faust», och längre fram apropå böcker och tidningar: »Viktor
Rydberg har låtit sin Sista Athenare gå igenom Göteborgs
Handels-Tidning innan den blev bok och den har säkerligen ingenting därpå
förlorat.» (S. S. IV: 203, 206.) Möjligen skulle man ur notiserna
kunna läsa ut att Strindberg ansåg Rydbergs Faustöversättning
vard vad den fick och ansåg Den siste Atenaren vara en bra bok.
Härnäst han uttalar sig om Rydberg offentligt är 1884, då han i
tidningen Tiden, i inlagan till rådhusrätten och i Kvarstadsresan
åberopar Rydberg som sin föregångare i religiös kritik; även de
uttalandena äro i övrigt neutrala. (Se ovan sid. 1, 8!)
Strindbergs första kritiska eller sarkastiskt aggressiva uttalande
om Rydberg kommer därefter, och vid första tillfälle därefter. Det
finns i den del av förordet till andra delen av Giftas, 1886, som
inte blev tryckt. Det heter där:
Viktor Rydberg, damernas professor, har förnedrat sig att påstå
det kvinnans smycken äro minnen av slavinnans kedjor. (Slavinnans!)
Han tror, att kvinnan icke vill pynta sig! Pariserslavinnan i
Boulogneskogen skulle ha övertygat honom om motsatsen.
Men däremot tror han bestämt, att krigaren i forn- och nutid
pyntat sig för egen skull. Han vet ej, att de pynta sig för att behaga
sfavinnorna! (S. S. LIV: 262.)
Det är den första sparken åt Rydberg, formellt motiverad av
att han har tagit kvinnornas parti. Vad Strindberg syftar på har
antecknaren f. ö. icke kunnat fastställa. Indirekt antyder Strindberg
man ibland kan vara. Och under dessa förhållanden är det som Dina dikter
inverkat på ett så bestämdt och afgörande sätt, åt hvilket vi ej nog kunna fröjda
oss, så mycket mer som ynglingen är mycket kritiskt anlagd, så att t. ex. C. D. W.
är, visserligen till min stora ledsnad, haus bête noire.» Eydberg tackade för brevet
och uttryckte sin stora glädje över ynglingens (Bengt Lidforss’) uppskattning.
»Innerligt tackar jag dig för hvad du skref om nittonåringen», skriver han. (Se
vidare Viktor Bydbergs brev III: 60 !)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
