Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
33
skapligt korrekt. En annan version av historien hade också redan
tidigare berättats av Gurli Linder i boken Sällskapsliv i Stockholm
på 1880- och 9O-talen, och i en insändare till Bagens Nyheter den
1 november 1930 vidhåller denna författarinna gentemot
Mortensens anekdot sin framställning av saken. Det heter hos Gurli Linder:
Till slut en episod från en mottagning på villa Kallio, vilken bränt
sig in i mitt minne. Det var var vintern 1892, då Strindberg efter
sitt första upplösta äktenskap, på inbjudan av blomsterhandlaren Karl
och fru Hilda Sachs, bodde i deras villa på Djursholm och ofta
gästade Palmes.
Strindberg hade för då sjutton år sedan varit min lärare i den
lilla "Weidellska skolan på Wahrendorffsgatan, och när jag nu träffade
honom på mottagningen, begagnade jag därför med glädje tillfället att
med honom uppliva gamla minnen från den tiden, då plötsligt värden
stötte till och sade:
— Viktor Rydberg har nyss kommit. Känner du honom?
— Nej, men jag skulle gärna vilja hälsa på honom.
— Ja, det skall jag styra om. Sade och försvann.
Nu stodo Strindberg och jag så till att vi i en spegel kunde se
just det horn av ett angränsande rum där Rydberg stod, och våra
ögon drogos naturligtvis dit. Vi sågo Sven Palme gå fram till
Rydberg och framföra sitt ärende, men då fingo vi se Rydberg på sitt
litet brådskande och tveksamma sätt yttra några ord och skaka
avböjande på huvudet. En blodvåg sköt upp i Strindbergs ansikte. Men
som jag nu minns det, kunde hans uttryck ej tolkas som harm eller
vrede, utan snarare som pinsam besvikelse. Värden kom litet generad
tillbaka och sade att det lämpade sig inte just nu.
— Nej, jag såg det, han ville inte, svarade Strindberg, och kort
efter lämnade han sällskapet.
Det är onödigt att kommentera tilldragelsen. Eör att ha hänt
på ett svenskt kalas är den anmärkningsvärd. Strindberg måste
ha uppfattat .Rydbergs attityd som bramanens, som definitivt
utstöter den litterära parian ur sin gemenskap. Förolämpningen var
djup, även riktad mot en person som själv kunde förolämpa, dock
icke med högdragenhet. Hur saken kan ha tett sig från Rydbergs
sida är svårare att analysera. Det är bekant att Rydberg ofta tog
sig geniets rättighet att sätta sig över umgängeskonventionen. Han
använde, då det behövdes, hänsynslöshet för att värna om sin önskan
att få vara privat. Dem han på sådana sätt undvek avsåg han
givetvis i regel inte att förolämpa, utan han följde väl någon sorts
instinktivt resonemang som skulle ha kunnat formuleras med Goethes
bekanta lilla strof:
3 — 3513. Samlaren 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
