Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg och August Strindberg. Några beröringspunkter. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg och August Strindberg
47
Att ta skulden själv var emellertid svårt för Strindberg. Lamm
(a. a. II: 142 f.) påpekar ett ställe i Gustaf Vasa. Den åldrade
Mäster Olof i denna pjäs liknar den åldrade författaren av dramat
Mäster Olof. Då Reginald, hans son, den unga generationen, vänder
sig bort från teologien därför att den söndrar människorna, och
antyder att det är lätt att säga vern som har vållat denna söndring,
svarar Mäster Olof: »Javäl! du menar oss äldre! Men vi voro ju
också barn av vår tid och berövades vår ungdomstro av våra profeter.
Vern har då skulden?» I varje fall inte Mäster Olof själv, menar
denne. Något liknande förekommer i Till Damaskus, tredje delen (S. S.
XXIX: 286), där en röst talar till Den okände, utgivande sig för att
vara hans son. Då Den okände anropar rösten om förlåtelse för vad
han har vållat honom, säger Frestaren ironiskt: »Kräket! . . . Den
kan man inbilla vad som helst! Men det vållar hans orimliga
högfärd! Föreställer han sig inte att han är motorn i universum, att
han är upphovsmannen till allt ont? . . . Hans högfärd är olidlig,
och han har varit nog förmäten att vilja fuska i mitt yrke ...»
Också här alltså ett försök till urskuldande. Den okände — och
hans författare — skylla inte här på sina egna förförare, utan på
Frestaren, som är all förförelses upphov. Detta är en tankegång
med vilken Strindberg alltså tidvis har opererat. I En blå bok
kommer han emellertid tillbaka till vad han hade sagt redan i Legender : ■
att han som förförare är ursäktad därför att han själv har varit
förförd, bland annat alltså av Viktor Rydberg.
Samma tankegång finns, under mellantiden mellan de båda
sistnämnda verken, i Svarta fanor, där företrädaren för Strindbergs
dåtida religiösa åsikter, Max, framställer den. Det heter hos
honom:
Förebrå icke de unga hedningarne deras framstormande. De togo
arv av sina fäder, och den store kyrkofadern Viktor Eydberg var deras
profet, fastän han nu får sitta och bekämpa sina lärjungar. Det var
han som lärde oss att älska Julianus avfällingen, och att hata Kristus.
Nu sitta vi och förvånas att vi kunna vilja utbyta Kristi bildade
fina kult av det osynliga mot grekernas ohyggliga. Om man skulle
tagit profeten på orden, borde man ha givit ett exempel. Tänk dig
kyrkorådet med komministrar och adjunkter inledande hundra oxar
i Jakobs kyrka; se dem slakta ner dessa offerdjur och med blodet
bestänka altaret; föreställ dig kyrkoherden rotande i djurens inälvor för
att spå ut framtiden; när denna kungen skall dö, om bönderna skulle
få missväxt och dylikt som sedan komme in i nästa års almanacka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
