Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren och Georg Brandes. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Sten Linder
att ha blivit uppmärksammad av den store mannen. Det är denna
sinnesstämning som avspeglar sig i den strax därefter skrivna
pjäsen I telefon.
I början av första kapitlet i Elsa Finne berättas emellertid
om en dröm av ett annat slag än den som skänkte henne uppslaget
till lustspelsbagatellen. Är Elsa Finne även på denna punkt
kronologiskt korrekt, bör denna med avseende på Ernst Ahlgrens
psykologi ytterst märkliga och ofta citerade passus ha tillkommit strax
efter det nya sammanträffandet med Brandes i november.
Jag hade sovit eländigt på natten, vridit mig mellan sömnlöshet
och onda drömmar. Min fars natur (som gång på gång reser sig inom
mig med nästan obetvinglig makt och i växlande former) skrämmer
mig nästan. Den skrämmer mig därför, att den på samma gång
förefaller mig som någonting främmande, den strider mot det nyktra,
kalla förstånd, jag ärvt av hans1 mor. Har jag icke kämpat mot dem,
alla dessa naturmakter, som ligga mig i blodet — kämpat och
förlorat, kämpat och vunnit — men aldrig ro, aldrig stillestånd! Jag är
dödstrött, jag tycker jag vill sjunka tillhopa som en trasa — och ända
samma osynliga, förbittrade kamp! Har jag icke känt deras klor om
min strupe, från den svartvingade morddjävulens till och med denna
lumpna lilla sat-krymplings. Men ännu tror jag på viljan och
förnuftet, ännu vill jag bita tänderna samman och slåss med det som
finns utom och inom mig.
I drömmen har jag sett ett mörkt, oroligt böljande människohav,
ur vilket en mörk skepnad plötsligt dök upp, djärv till hållning och
väsen, svag i sin innersta grund — alltför svag att besvärja stormen,
som hans storhet rest. Allas ögon följde honom, allas tankar sökte
honom, alla väntade av honom ordet som skulle lysa över vattnen.
Det ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen öppnade sig
gång på gång, kippande efter luft utan att få fram ett ljud. Dragen
voro spända som om de samm anhållits av gummisträngar, hela hans
varelse var spänd till bristandets gräns; det låg något så utpinat i de grå
ögonens uttryck, något så förstört över hans pergamentsgula hy, över
hela denna bredaxlade ruin av förbränd energi — en ensam man,
kastad ut till den skummande mängden. Tusen rovlystna ögon ha
slukat honom på avstånd, ett myllrande virrvarr av händer har gripit
efter honom, velat draga honom ned, slita honom i tusen stycken,
pina honom till döds med tusen små grymheter; men ännu lever han,
höjer sig, lyft av en människovåg, sargad, utmattad, halvdöd av
trötthet, men med en sista ansträngning att skaffa sig fotfäste . . .
Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet
låder en underlig ångest. Där fanns svek och opålitlighet i det an-
1 I originalanteckningen bör stå «min». Lundegård har i sin berättande
första del av Elsa Finné skildrat Ernst Ahlgrens mor som Elsa Finnes farmor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
